The more you ignore me the closer I get

Gammal kärlek rostar aldrig. Visst är det så? Eller? När jag ser Robert Smiths plufsiga, välmående, medelåldersansikte i utsmetad pandasmink börjar jag vackla. Eller när Nick Caves video innehåller så mycket naket kött att den måste sändas på tider då man inte riskerar att någons barndom blir förstörd av att ha råkat se den. Varför verkar det som att vissa aldrig vill dra sig tillbaka? Vill klamra sig fast i rampljuset till varje pris?

Därför var det med viss bävan som jag tillsammans med gänget: Bojan, Kotten och Mixus, begav mig för att se en av de sista som har kunnat fortsätta karriären med hedern i behåll. Och inte vem som helst utan Han. Den viktigaste av alla ikonerna. Moz. Det är inte första gången jag ser honom, och faktiskt har tidigare konserter varit, ja, ganska dåliga. Steven har gett intrycket av att vara ganska dryg. Torr. Berusad. Så jag gick mot hovet utan förväntningar, utan mest för att visa respekt liksom. Och med en gnagande oro att även vi har rostat, att det är slut mellan mig och Moz.

Men, lugn allihopa! För jag oroade mig i onödan! Så otroligt fel jag hade! För han har aldrig varit bättre än nu! En välmående, trivselrund Morrissey gav en föreställning som fick mig att glömma alla tvivel. Han skämtade, berättade att han gillade plopp, lät pianisten spela en bit av "helan går" medan han själv fnittrade i micken. Fnitter! Morrissey! Fattar ni hur det ger hopp om livet? Mellan sina TRE klädbyten tog han sig tid att prata med publiken och grymta tillbaka till de fulla killar som utstötte de obligatoriska gutturala vrålen som hörs vid varje konsert.

I jämförelse med Smiths-tiden sjunger han bättre än nånsin (kan det vara det ökade magstödet?). Den nya skivan är super, och den är rolig som konsertskiva. Mycket stora bombastiska trummor, och mer rock än tidigare. När han sjöng "trouble loves me" ville jag gråta, när han sjöng "You have killed me" tänkte jag att jag måste köpa nya skivan och när han sjöng "How soon is now?" tänkte jag att TATU borde vara här och lyssna och inse hur mycket de borde skämmas.

Så jag gick ut från hovet med en nytändning. Moz har inte lämnat oss, han är här mer än någonsin.

Elin

PS. Magnus Carlsson från Weeping Willows var precis framför mig hela konserten (även han med några nya trivselkilon, och med en vacker kvinna vid sin sida), men när Morrissey började tänkte jag inte på det en enda gång. Bara en sån sak. DS.