New York Doll

I Bodonibloggens lilla serie om rockens döda arthrar har vi i dag kommit fram till Arthur Kane (1949-2004), vars liv förtjänstfullt skildras i Greg Whitleys dokumentärfilm New York Doll från förra året.






















"Killer" Kane var basist i New York Dolls, ett band vars första album från 1973 pryds av ett av rockens kändaste - och mest dekadenta - omslag. Det är Kane som sitter längst till vänster och såsar, med drink i hand och cig i trut. Man kan tänka sig att omslaget var visuellt sprängstoff i USA på sjuttiotalet. I England hade visserligen David Bowie lanserat sitt androgyna alter ego Ziggy Stardust snäppet före Dolls, men DET HÄR var samtidens konservativa rockscen inte beredd på. Fem knarkande transvestiter liksom, det var ju både sjukt och farligt. Inte konstigt att New York Dolls snabbt blev ett kultband. Många beskriver dem som ett startskott för punken.

Efter bara något år splittrades Dolls, och Kane gick in i ett alkoholmissbruk som varade till 1989, då han blev mormon, något han förblev fram till sin död 2004. Han jobbade som arkivarie på rörelsens släktforskningsarkiv i Utah. Men drömmen att återförenas med sin gamla grupp dog aldrig, och den förverkligades för en kväll då Morrissey, filmens gode fe, förde de tre kvarvarande originalmedlemmarna samman för ett gig på Meltdownfestivalen i London. Det är vackert att se det första mötet på 30 år mellan Kane och David Johansen, sångaren, som under åren blivit något av ett hjärnspöke för den stillsamme Kane. De bådas vitt skilda livsföring till trots, när de äntligen träffas är det som de bästa vänner.

Bara tre veckor efter återföreningskonserten dör Arthur Kane i leukemi. Sorgligt men dramaturgiskt nästan för bra för att vara sant. Alla som gillar rockhistoria bör se New York Doll, men jag kan inte låta bli att fråga mig varför Bob Geldof alltid måste vara med i såna här filmer.

Örjan Thunders