Årets bild

Med en mästerlig precision har Lars Gardfors lagt bodonigruppens bildmoment i direkt anslutning till utkorandet av årets bild 2006.















Och det blev alltså den här som juryn utsåg. Juryns motivering lyder: "Årets största händelse i Sverige skildrat på ett mycket originellt sätt. Väcker tankar om människans litenhet, om ordning och kaos. En bild som tål att tittas på, gång på gång."

Och det må vara nog så sant. Inte desto mindre irriterar jag mig ibland på Årets bild-tävlingens premisser. Det är tydligt att juryn bedömer bilderna efter en särskild ideologisk grundsyn. För vad utmärker en bra bild enligt juryn? Jo, den ska alltid säga något UTÖVER sitt avbildade budskap. Den får inte förmedla bara en fysisk händelse (om än på ett sätt som är aldrig så levande), den måste också innehålla någon sorts SKÅDANDE in i en SANNARE, HINSIDES verklighet. Som Kari Anden-Papaloupolous konstaterar i en essä ger Årets bild-juryns motiveringar uttryck för en romantiskt-idealistisk världsbild, som man verkligen kan vända sig mot. Det krävs en strömkantring av något slag, och det snart.

Nu tycker jag ändå att årets bild på mannen som vinkar är ett oerhört lyckat val av juryn. bilden träffar mig rakt in i hjärtat.

Men det är väl det som är det fina med årets bild-tävlingen antar jag: Att man kan älska en bild men ogilla tävlingen. Och tvärtom att man kan ogilla en bild men älska tävlingen (för visst kan man tävla i foto!). Att lägga det man gillar och det man ogillar bredvid varandra. Att kunna säga: jag älskar tävlingen, men hatar dess bakomliggande ideologi. Att älska och hata, dyrka och förakta. Känna någonting som är äkta och starkt.

Den här bilden kom tvåa.