Ecce homo

Jag inser nu hur nära knutna de är till min succé som vinnare i Wimbledon 1976-80 och denna insikt har gjort att jag har omprövat mitt tidigare beslut att sälja dem.

Kan man annat än älska Björn Borg? Först behöver han líte snabba floos till helgen och överväger att sälja sina gamla pokaler. Så kommer det ut i media och många blir upprörda för att deras gamle hjälte inte vet att sätta värde på sina gamla bucklor ("Är ingenting heligt för Burken längre?").

Varpå Burken blir velig av grupptrycket och ombeprövar sitt beslut efter ett samtal från John McEnroe av alla människor:
"Borg', sa han på telefon från New York, 'vad har tagit åt dig? har du blivit snurrig??"

Hela den här historien tycker jag är jättekul från början till slut. Jag vet att det är lite Filip & Fredrik-betonat att garva åt Björn Borg, men det är svårt att låta bli när man ser honom sitta där och tveka, ungefär som Judas gjorde innan han förrådde Kristus för 30 sivermynt. Han framstår som så karaktärssvag, Burken, så mänsklig på nåt sätt. Men till slut fattade han alltså till skillnad från Judas ett ädelt beslut, och räddade sig därmed från djävulens käftar längst ner i helvetet. Snyggt jobbat, Burken!

Örkutsk