Skamlös nostalgi: Mina VM-premiärer

8 juni 1990 Argentina - Kamerun 0-1. Jag bor i Munksund, Piteå och är åtta år. Är knappt medveten om att det ska vankas VM, men i och med den här öppningsmatchen faller allt på plats. Det blir ett sånt där magiskt ögonblick, som när din mamma berättar om första gången hon såg The Beatles på tv. Afrikanen Oman Byik gör det matchavgörande målet mot regerande världsmästarna och det här blir början på Kameruns succéartade vandring mot kvartsfinalen. Jag kommer ihåg att tv-sporten visar ett reportage om Maradona i halvtid. Jag och min bror är så peppade att vi inte kan sitta still, utan går ut och tar våra första stapplande steg som fotbollsspelare innan sändningen ens är slut. Späda rönnträd på bakgården utgör målstolpar.

17 juni 1994 Tyskland - Bolivia 1-0. Tolv på det trettonde och betydligt mer medveten den här gången. I kvällstidningarna har man läst om den bolivianske fixstjärnan Erwin Sanchez som sägs kunna hota de regerande världsmästarna. Eftersom turneringen spelas i USA börjar matchen först ganska sent på kvällen, efter en såsig invigning med Julio Iglesias och Diana Ross. Matchen blir rätt trist och Klinsmann gör matchens mål, men den här turneringen har betydligt färgstarkare matcher i skötet. Vi bor fortfarande i Piteå när premiären spelas, men under turneringens gång flyttar vi till Umeå. Åttondelsfinalen Brasilien-USA blir det sista vi ser i vårt gamla hem.

10 juni 1998 Brasilien - Skottland 2-1. Den här matchen sammanfaller med skolavslutningen. Jag går ut ettan på gymnasiet och är mer bekymrad om var jag ska gömma mina folköl än om fotboll. Jag och mina vänner ser delar av första halvlek på en pizzeria på Grubbe. Sedan fortsätter vi längs strandpromenaden ner mot en ganska misärbetonad kväll på stan, och missar därmed helt den andra matchen, Norge-Marocko 2-2. Resten av turneringen följer jag noggrannare, främst i källaren hos min vän Lars på Backen. Cesar Sampaio hette Brasiliens premiärmålskytt mot Skottland förresten.

31 maj 2002 Frankrike - Senegal 0-1. Ganska trist. Jag har just börjat jobba på ICA efter en sjukskrivning och missar därför matchen som går på eftermiddan. Den visas i repris på kvällen, och jag ser den tillsammans med pappa i mitt kollektivboende på Ålidhem. Är så pass nere att jag inte orkar glädjas åt att Boba Diop fixar en skrällseger mot Senegals forna kolonialherrar. Hela turneringen blir i själva verket ett antiklimax för min del. Kanske därför jag är så peppad den här gången. Hur ska det gå för Tyskland mot Costa Rica i kväll? Fem timmar till kickoff!

Ö