Det bidde ingen rock
I morse (nyss) satt jag och åt gul vattenmelon till frukost och bläddrade i DN. På ledarsidan var det en bild av illustratören Marianne Söderholm som refererade till en gammal saga jag hört flera gånger under min uppväxt, men som jag sedan totalt förträngt. Det är den gamla folksagan om Mäster Skräddare. Jag hittade den på webben och återger den nedan i sin helhet.
Den är väldigt rolig den här sagan, men också mycket sorglig. Jag antar att Claes Eriksson i Galenskaparna byggt många av sina komiska rollfigurer på den lille mannen, som tycks gå med på exakt vad som helst. Att han inte protesterar, tänker man. Han ställer inga som helst krav på skräddarn, säger bara tack tack och går sin väg. Man känner också till viss del igen sig i honom, den lille medborgaren som inte vågar höja sin röst mot orättvisor även om han kanske vill. Man undrar hur han tänker när han går sin väg från skräddaren, kanske knyter han näven i fickan och tänker att nästa gång ska jag faktiskt säga ifrån.
Örjan
Folksagan om Mäster Skräddare
Det var en gång en liten man som gick till skräddaren med en bit tyg.
- Goddag, goddag, mäster skräddare, sade han och bockade sig.
- Goddag, goddag, sade skräddaren där han satt på bordet och sydde med benen i kors.
- Kan jag få en liten rock sydd av det här lilla tyget?, frågade den lille mannen.
- Det går bra, sade skräddaren.
- När blir den färdig?
- På lördag.
- Det var bra, mäster skräddare. Tack så mycket, mäster skräddare. Adjö, adjö, mäster skräddare.
Och så gick den lille mannen.
När det blev lördag, så gick den lille mannen till skräddaren igen.
- Goddag, goddag, mäster skräddare, är min rock färdig?
- Ack nej.
- Är den inte färdig? Varför det då?
- Ack jo, det bidde ingen rock.
- Jaså, bidde det ingen rock? Vad bidde det då?