Kepan

Inspirerad av Elin A:s roliga krönika om att jobba i affär tänkte jag skriva lite på samma tema. Har jobbat i samma matbutik i sju år nu, och eftersom det är en liten kvartersaffär är 80 procent av kunderna stammisar. Jag, som företrädelsevis sitter i kassan, känner alltså de flesta av dem ganska väl. De flesta är det inget som helst problem med, de är trevliga och smidiga och lätta att ha att göra med. Med somliga är det värre.

Särskilt en kund suger musten ur mig totalt. Vi kan kalla honom "Kepan". Jag brukar vara alldeles matt när han till slut lämnar butiken. Det jobbiga med honom är hans uppfordrande vitsighet. Han gör en till nån sorts bollplank, och ger sig inte förrän man ger understöd åt hans lustigheter. I förmiddags gick det till så här (han pratar lite dialekt, därav stavningen):

Jag sitter och drar varor. "Kepan" kommer till kassan, det är tre kunder före honom.
Kepan (högt): Jaså är det du som sitt här!
Jag: Ja, i dag är det jag.
Kepan: Herrejävlar.

Jag fortsätter ta betalt.
Kepan: Hur kom det sig då?
Jag (tillmötesgående): Att det är jag som sitter här? Ja, det var min tur att jobba i dag ...
Kepan: Det var det värsta. Har dom tvinga hit dig i dag igen? Hur mycket får du för det då?
Jag: Ja, jag får ju lön som vanligt.
Kepan: Du säg det? Du får inge bonus då?
Jag: Nej, ingen bonus.
Kepan: Helvete, jag tyck det är skandal. Jag tyck du ska ha bonus.
Jag (kort): Ja, det kunde man ju önska.
Kepan: Du sku ta upp de med chefen!

Jag svarar inte utan fortsätter avverka kunder. Det blir Kepans tur.
Kepan: Jag ska säg det åt chefen din att det skulle vara mer bonus på det här stället. Att ni skulle ha mer betalt.
Jag: Gör det.
Kepan: Å mer extrapriser åt kunderna!
Jag: Det säger du...
Kepan: Vad sku han säga då tror du? Om jag sa de åt han?
Jag: Jaa du, han skulle väl...
Kepan: Sku han gå med på de tro du?
Jag: Njaee...
Kepan: Du tro int de?
Jag: Nä.
Kepan: Varför då då?
Jag: Ja han skulle väl förlora pengar förstås. Jaha, var det bra så?
Kepan: Bra!? Det är det aldrig.
Jag (trött): Ja det blev sjuttio kronor i alla fall.
Kepan: Sjuttio! Helvete. Nu driver du med mig.
Jag: Jo, sjuttio kronor blev det där.
Kepan: Aldrig att det där blev sjuttio kronor. Nu försöker du lura mej.
Jag: Nej, det gör jag inte.
Kepan: Har du dragit alla bonusar nu då?
Jag: Ja, det har jag.
Kepan: Allihop?
Jag: Ja, det har jag.
Kepan: Och det blev ändå sjuttio kronor?
Jag(väldigt trött): Ja, det var ju inga bonusar så ...
Kepan: Du säg det? Ja då ska jag ta upp det med chefen din.
Jag: Gör det.
Kepan: Du säg det?

Äntligen betalar Kepan och går för att packa ner sina varor. Jag tar emot nästa kund. Men Kepan ger sig inte för det.
Kepan: Hur länge jobbar du då?
Jag: Ja, jag slutar klockan ett så det är inte så långt kvar nu.
Kepan: Helvete, då jobbar du inte nå länge i dag.
Jag: Nej, det är ett ganska kort pass.
Kepan: Varför jobbar du så kort då?
Jag: Vet inte. Kanske för att det är lördag.
Kepan: Jag tyck du sku få jobba längre.
Jag: Jaha du.
Kepan: Jag ska säga det åt chefen din.

Äntligen går han ut.


Som ni förstår är det väldigt jobbigt att handskas med en kund som Kepan. Han är förmodligen en väldigt ensam människa, och det är väl elakt av mig att sitta här och dissa honom här på bloggen. Han vill ju bara väl, tror att han lättar upp tillvaron för en med sitt envetna skojande. Men tyvärr blir det ju bara väldigt enerverande. Varje gång han är inne kör han samma grej. Det ska vara extrapriser och det ska tas upp saker med chefen. Alltid i samma skämtsamma ton. När Kepan varit inne är man helt matt, och det känns som att man suttit i kassan hela dan.

Det är inte bara Kepan. Påfallande många kunder sitter fast i förutsägbara beteendemönster. Kanske tar jag upp nån annan en annan gång. Nu ska jag på fest.

Örjan