Stig Larsson

Stig.

Höjdpunkten i nya numret av alltid läsvärda tidningen Sex är Klas Erikssons långa intervju med författaren Stig Larsson. Som den begåvade journalist han är får Eriksson fram de mest briljanta repliker från alltid underhållande Larsson. Som:

Jag tror att varje författare och konstnär har en begränsad mängd möjligheter. Jag har arbetat hårt och försökt. Nu känner jag att det inte går. Att vara författare är som att vara häst och kusk samtidigt. Och kan jag inte få hästen till Uppsala så tänker jag inte ens försöka, det vore ju taskigt mot hästen! Jag är nöjd med mina prestationer, men något sådant som till exempel verkligheten hos ett moln, det kan jag inte uppnå. Vi befinner oss i en värld som har en väldig skönhet, ändå bortser vi hela tiden från att det egentligen inte behövs något mer. Lär du dig bara att stå ut med dig själv så befinner du dig bokstavligt talat i paradiset. Vad mer väntar du dig? Springbrunnar? Vattenfall? Niagara? Vattenfestival varje dag?

Under våren har jag alltmer intresserat mig för Larssons författarskap. Härom året läste jag diktsamlingen Natta de mina och förstod inte så mycket, kände mig i ärlighets namn mest lite stött av det aggressiva tonfallet. Sedan såg jag honom på Babel och blev överväldigad. Shit vilket snille! När jag var i Stockholm köpte jag den nya boken med artiklar från 1975 till 2004. Den kan jag varmt rekommendera, där finns underhållande och lärorika texter om allt från Pasolini och Malevitj till Magnumglass och disko.

Stig Larsson, född i Skellefteå och uppvuxen i Umeå, har ett sätt att framföra åsikter som vore de tidlösa sanningar, huggna i sten. I det påminner han en del om Per Olof Sundman. Korta meningar, inget pjoller, inget tjafs, ingen sentimentalitet. Macho nästan på gränsen till det skrattretande. Man får onekligen lite olustiga vibbar i Sex-intervjun när Larsson talar om manligt mod och tjusningen med tjurfäktning. Men han verkar inte direkt osympatisk, bara lite konstig. Och han får en definitivt att vilja läsa mer.

Örjan