Skivkull Skivkull (säg det som du säger Dipset Dipset)

Denna skiva har förändrat mitt liv:
”Fantastic Damage” av El-P. Man kan skojfriskt prata om ’nere sen dag ett’, men fram till 2002 hade jag egentligen bara platonisk koll på hiphop. Och det var den här skivan – ironiskt nog gjord av en vit tjockis med nuthin but förakt för den samtida kommersiella hiphopscenen – som fick mig att köpa konceptet. Ni vet vad som hände. Idag äger jag fler spetsfundiga wigger-tischor än Lars Ohly gör militärgröna polotröjor.

Denna skiva har jag lyssnat på mer än en gång:
Färre och färre den senaste tiden – ni vet hur svårt det blivit att simma lugnt i en allt strömmare skivflod – men ändå en hel del förstås. De senaste två årens mest spelade torde vara PlantLifes ”The Return of Jack Splash”, Bun Bs ”Trill” samt The Jackas ”The Jack Artist”. Årtiondets mest spelade kan vara ”Xtrmntr” med Primal Scream eller Ace Rock-plattan SAOL nämner. Över en livstid må det vara dött lopp mellan Mannen Vans ”Astral Weeks” och Dylans ”Highway 61 Revisited”.

Denna skiva skulle jag ta med mig till en öde ö:
Maytals-samlingen ”Monkey Man”, utgiven på Trojan. Spelar man bara den här rara och gapiga ska-reggaen tillräckligt högt kommer infödingarna från grannöarna paddlandes med sina pipor på nolltid. Och räddad vill man ju bli. Öde öar har aldrig riktigt känts som min grej.

Denna skiva får mig att skratta:
Det mesta med Louis Logic och Majik Most. Murs. Extended Famm. Masta Ace. Gym Class Heroes nya ”As Cruel As School Children”. Och Anthony & The Johnsons ”I am a Bird Now”. Hohoho!

Denna skiva fick mig att gråta:
”I am a Bird Now” när jag förstod att spektaklet visst bar en ådra av allvarligt uppsåt. Nä men på riktigt, jag gråter inte över musik i sig på det viset, det känns lite offside. Fast har jag en bedrövlig dag och sen utsätter mig själv för Joseph Arthurs ”Come To Where I’m From” kan det hända att jag måste gå till Ica och köpa mer läsk.

Denna skiva önskar jag att jag hade spelat in:
Bra fråga. Men "Purple Rain" med Prince kanske. Jag tycker om både lila, falsett och kodein.

Denna skiva önskar jag aldrig blivit inspelad:
Tjänar föga till att spilla tid på att skriva om dålig musik, men den här vidriga ”Love Generation”-singeln har jag blivit utsatt för några gånger för många i sommar.

Denna skiva lyssnar jag på just nu:
För många, med tanke på att jag ska hinna lyssna in två specifika till veckan. Men Cassie, Defari, Sivion, Gym Class Heroes, Scritti Politti, Oh No, Sleey Jacksons, Devin The Dude och Pharell ligger alla i den mestadels virtuella högen. Jag är heller på intet sätt klar med Islands popprecisa ”Return to the Sea” från tidigare i våras.

Denna skiva har jag tänkt lyssna på:
Outkast nya och aldrig så uppskjutna album. Och Mos Defs fortsatta äventyr i Boogeyman-land förstås. Sen är jag lite nyfiken på det här med finsk microhouse, men när ska man få tid för det?

- - - - - -

Filmkullar och tv-seriekullar lät som en fortsättning det.

/A.