Serie A

Italiensk ligafotboll är lite min grej ändå. Jag har trots allt ett förflutet som fotbollskille, och fast mitt intresse numera mest inskränker sig till att följa de stora internationella mästerskapen på TV kan jag ibland uppskatta en italiensk ligamatch, som t.ex. kvällens derby mellan Inter och Milan (0-1). Konstnärligt är italiensk fotboll med sina melodramatiska drag närbesläktad med operetten: griniga primadonnor med yviga manér som kastar sig så fort någon kommer i närheten och ägnar halva matchtiden åt att skälla på domaren. En spelare som Milans Gattuso är t.ex. omöjlig att inte tycka om, en mer kolerisk karl får man leta efter. Nu är varken Inter eller Milan något av mina favoritlag, främst gillar jag Fiorentina och Roma (Battistutas gamla klubbar), men har även ett gott öga till de syditalienska lagen Lecce, Messina och inte minst Bari (som numera för en anspråkslös tillvaro någonstans i det undre skiktet av serie B). Parma har jag gillat också sedan Brolin spelade där. Vad Juventus beträffar är jag ganska likgiltig, visst de har Zlatan, men ändå får de inte mina känslor i svallning. Ett lag jag alls inte gillar är Lazio. Ascoli är lite kul kan jag tycka. Cagliari? Njaaa. Ok det finns många fler lag också, jag vet, men inget av vilket jag har någon direkt relation till, någonstans går gränsen. Men den italienska fotbollen har dessutom de stiligaste karlarna, inte minst vid sidan av planen. Den gamle forwardstjärnan Roberto Mancini (bilden), numera tränare i Inter, är t.ex. ett under av elegans. Det är just exakt så där jag vill se ut. Frisyren, halsduken, oj oj oj ... Vilken modeförebild!

Örk