söta apor, tuffa apor, ghostbusters

Vårens lilla kille måste vara den urgulliga apungen Enzo alltså. Man har kunnat följa hans öden och äventyr på rubrikerna: "Snart får han möta mamma", "Gorillahannen Nasibu vill börja leka med Enzo", "Här säger Enzo hej till Sverige" och Ingvar Hedlund-jobbet "Klart att gorillan ska ha en banan".

I söndags var Enzo t.o.m. klippdocka i Expressen. Vore det några år sen hade jag klippt ut den direkt, ty apor var mitt första riktigt stora intresse. Apstadiet (ej att förväxla med senare, alkoholrelaterade varianter) nådde sin kulmen i ettan då jag ritade skolböckerna fulla med lurviga primater och berättade om arternas släktskap för alla som ville höra på.

Efter ett tag la jag ner aperiet och gick in i Ghostbusters-fasen i stället. Det var mer socialt accepterat bland killarna i klassen. Min favoritghostbuster var Egon Spengler ("geniet").

Men medan Ghostbustersperioden var flyktig har apa förblivit djuret i mitt hjärta. Unge Enzo i all ära, men tuffast är ändå den färgglada mandrillen (papio sphinx). Kolla vrålbilden!






























Ö