bästa svenska romanerna

I nya Nöjesguiden har man frågat en massa kändisar vilken som är den bästa svenska romanen. Hjalmar Söderberg är den författare som får flest omnämnanden, därnäst Selma Lagerlöf, August Strindberg och Willy Kyrklund. Eftersom jag inte är kändis, men ofta funderar över frågan, och mer än gärna delar med mig av vad jag tycker, listar jag här de tio bästa svenska romanerna nånsin. Jag antar att en del bloggläsare redan vet vad jag tycker, i så fall ber jag om ursäkt för ältandet. Man får förstås mer än gärna lägga sina egna listor i gästboken. Man får också "tycka till".

1.Lars Ahlin-Natt i marknadstältet (1957). Nästa år är det femtioårsjubel för det brokiga kärleksepos som innehåller allt det bästa av vad Lars Ahlin står för. "I språkets varma vind" var rubriken på Olof Lagercrantz recension och visst är språket i sig en njutning. Men först och främst är det här en roman som ger uttryck åt känslor och sinnesstämningar som är så mänskligt motstridiga att de inte ens har några namn. Persongalleriet är helt fantastiskt. En karaktär som "Sista Rönet", frisören som brinner för allt det senaste inom forskning och vetenskap, är så bizarr att man inte förstår det. Det talas ofta om "klassiska förstameningar". För mig har Natt i marknadstältet en oslagbar sistamening: "Fem minuter senare låg Zackarias åter och grät med ett leende på läpparna". Ingen bok har sagt mig så mycket.

2.Per Olov Enquist-Kapten Nemos bibliotek (1991). Utgångspunkten är berättelsen om två pojkar som förväxlats på ett BB. Från den vävs en märklig roman om uschlingar, skuld, svek och smärta. I västerbottnisk miljö, pepprad med enquistska signalord. Konstigt men magiskt, dunkelt men glimrande klart, som i vatten. Jag säger som P.O. "Det är skillnad mellan förstå och fatta." Man förstår inte. Men man fattar.

3.CJL Almquist-Drottningens juvelsmycke (1834). "Tintomara! Två ting äro vita: Oskuld - arsenik". Teaterkulisser! Androgynitet! Rasslande rekvisita! Kungamord! Mise-en-abyme! Wham bam, thank you mam.

4.Lars Ahlin-Min död är min (1945). Det här är nog Ahlins roligaste bok, i ovanligt urskiljbara Sundsvallsmiljöer. Den förslagne Georg Sylvan driver handlingen framåt. Det slutar med en hysterisk backanal i en sjukhuskällare, där man diskuterar aposteln Paulus "paradoxala vändningar". Wham bam, thank you mam.

5.Per Olof Sundman-Undersökningen (1958). Det här är hårdkokta grejer om en nykterhetsnämndsordförande som besöker en kraftstation någonstans i Jämtland för att undersöka om en av förmännen super. Det visar sig vara en svår uppgift. Han möts av kompakt tystnad. Jag kunde lika gärna valt Skytten av Sundman, men här var läsupplevelsen större, ty jag läste den här först.

6.Stina Aronsson-Hitom Himlen (1947). Det går så långsamt så långsamt där uppe i norr norr om polcirkeln. Det händer så litet på dagarna. Pojken "mitt John" ligger på sanatorium och "mammet" Emma Niskanpää håller på att gå under av längtan. Romanens tidsperspektiv är märkligt skevt: Stundom minutiöst utdragna scener, stundom gåtfulla luckor på flera år. Sorgligt. Och vackert.

7.Per Olov Enquist-Nedstörtad ängel (1985). En experimentroman på ungefär 100 sidor. Ett briljant koncentrat av ... allt.

8.Willy Kyrklund-Tvåsam (1949). Kyrklunds debutroman. Utspelar sig till stora delar längs en linje, en lång gata, där det bara finns två rumsliga dimensioner. Realism är m.a.o. långt borta. Men realism är sjukt överskattad. Och Kyrklund knivskarpt briljant.

9.Per Anders Fogelström-Stad-serien (sent 50- tidigt 60-tal) Nå, realism kan också vara sjukt underskattad, särskilt borgerlig sådan, som det tveklöst är frågan om här. Det här är en av de bästa historielektioner du kan få. Historien om det moderna sveriges framväxt. Kompletterad av Mobergs utvandrarserie kanske. Men den har jag inte läst ännu, bara sett filmerna.

10.August Strindberg-Röda rummet (1879). Brukar förknippas med den moderna tidens genombrott och är därmed en milstolpe i svensk språk- och litteraturhistoria. Satir som håller än i dag. Eller vad sägs om den här personbeskrivningen:

Farstudörrn öppnades och in trädde två herrar. Den förste var en bredaxlad trettioåring med ett fyrkantigt huvud, vars framsida skulle föreställa ansikte; huden såg ut som en halvrutten broplanka i vilken maskar plöjt sina labyrinter; munnen var brett skuren och stod jämt på glänt varvid alltid de fyra välslipade hörntänderna syntes; när den log, klövs ansiktet i två delar och man såg ända bort till fjärde oxeltanden; icke ett skäggstrå vågade sig fram på den ofruktbara marken; näsan var så illa anbragt att man framifrån kunde titta ett gott stycke in i huvet; på kraniets ovandel förekom någonting växande, som liknade en kokosmatta.

Ok, det var listan. Ingen Hjalmar? säger ni. Ingen Hassen Khemiri? Överrepresentation av norrlandsförfattare! Underrepresentation av kvinnliga! Ingen bok från 2000-talet! Jag vet, jag vet, men det är inte så mycket att göra åt det just nu, det här är det bästa jag läst helt enkelt. Än så länge. Här är emellertid några bubblare: Jerusalem (Selma Lagerlöf), Jungfru i det gröna (Lars Ahlin), Tjärdalen (Sara Lidman), Händelser vid vatten (Kerstin Ekman), Lewis resa (Per Olov Enquist), Att komma hem ska vara en schlager (Per Hagman).

Örjan