Sista posten om VM

Ha ha, jag skojade bara i förra bloggposten, fotboll är underbart, det har (trots allt) varit ett kul VM och jag ska här försöka ge mig på några sammanfattande intryck.

Först och främst: I-ta-lia! I-ta-lia! Europas nionde guld i VM-historien är Italiens. Därmed har kontinenten lika många guld som Sydamerika. Och Italien flest i Europa.

Historik: 1861 förenades kung Victor Emanuels rika nord och revolutionären Garibaldis fattiga syd och det moderna Italien bildades. Det finns en klassisk målning där kung Victor och Garibaldi möts till häst i Neapel. Snart blev riket en framträdande fotbollsnation. 1934 tog man sitt första Vm-guld, vilket följdes av triumfen 1938, två titlar nedsolkade av fascistregimens inblandning. Sedan dröjde det till 1982 innan skyttekungen Paolo Rossi förde Italien till sitt tredje VM-guld. Och i kväll, söndagen den 9 juli 2006, blev ytterligare ett historiskt datum för den 145-åriga stöveln då den tog sitt fjärde guld. På straffar besegrade man Frankrike i finalen. Jag, Morrissey och många med oss jublar. (Och, reflektion, i Italiens VM-trupp 2006 är nog vattenbäraren Gattuso den som bäst representerar syd och hårfagre industrisonen Pirlo den som bäst representerar nord).

Finalen var på många sätt typisk för turneringen. Två tidiga mål, sedan mållöst - men en utvisning - fram till straffsparksläggningen. Att det här var historiens näst måltorftigaste turnering (efter den 1990) är symptomatiskt för en turnering där en innerback - Cannavaro - är den genomgående bäste spelaren. Men vilken spänning, vilken match, och framför allt vilka straffar i finalen. Så konsekvent säkra straffar har jag aldrig sett tidigare. Nättak, distinkt vid stolproten och whatnot. Under de 120 minuter som föregick straffarna hände för övrigt mycket. Italiens andre innerback, tuffingen Materazzi, påminde om gamle Janne Eriksson då han nickade in Italiens ettettmål. Sedan var han också inblandad i den situation, ja den enskilda bild, som jag antar kommer blir emblematisk för hela detta VM (2006 års "Guds hand": Zidanes (flint)skallning på Materazzis bröstkorg). Den förkroppsligar inte bara hans centrala roll i Frankrikes uppryckning under slutspelet, utan också att detta var den fulaste turneringen nånsin (28 röda kort!)

Och jag vet inte om det är synd om dig eller om du förtjänar all skit du kommer få, men Zidane, ditt beteende är en skam för fotbollen. Inte bara skallningen utan också att du inte tog emot silvermedaljen. En tragisk avslutning på en fantastisk karriär. Så om ni ska skylla på någon fransmän, skyll på Zidane, inte Trezeguet. Den stackarn som knappt fick spela i VM och satte sin straff i ribban.

Totti såg ut som en liten kärring när han tog emot sin guldmedalj med en italiensk flagga knuten som ett huckle runt huvve. Det var jätteroligt! Så roligt faktiskt att han trots sitt ganska bleka spel kvalificerar sig som en av de tio spelare jag tyckt bäst om i VM (och det här är en väldigt subjektiv lista som bara till viss del baseras på insats). Det här är listan:

1.Tevez, Argentina Det var kärlek vid första ögonkastet. Själva uppenbarelsen. Fräckheten. Vissa spelare älskar man förbehållslöst från början.
2.Lahm, Tyskland. En av turneringens bästa backar, så ung, så liten och så placeringssäker och så snyggt mål i öppningsmatchen mot Costa Rica.
3.Frings, Tyskland. VM:s sexigaste kille och en av de bästa innermittfältarna.
4.Gattuso, Italien. Han sliter alltid och tar i lika mycket, inte minst under nationalsången. Dessutom flest tacklingar under hela VM, 47 att jämföra med tvåan Vieria (36). Trots det förvånansvärt renhårig.
5.Camoranesi, Italien. Italiens hårpappa och styv ytter.
6.Sorin, Argentina. Argentinas hårpappa och styv ytter.
7.Ronaldo, Brasilien. För hans VM-rekord och för hans kroppshydda.
8.Thuram, Frankrike. För hans värdighet, hans ödmjukhet.
9.Ljungberg, Sverige. För att han var den ende superswede som höll, särskilt älskvärd var han i 89:e minuten mot Paraguay.
10.Totti, Italien. För tumsugningen mot Australien och flagghucklet vid prisutdelningen.

Bubblare: Puyol, Spanien, Drogba, Kusten, Crouch, England, Odonkor, Tyskland.

Och det här har varit turneringens bästa matcher (här spelar många faktorer in, inte bara skönspel utan lika mycket puls och dramatik):
1.Italien-Tyskland, semifinal
2.Italien-Frankrike, final
3.Argentina-Mexiko, åttondelsfinal
4.Portugal-Holland, åttondelsfinal
5.Argentina-Serbienmontenegro, gruppspel
6.Tyskland-Polen, gruppspel
7.Sverige-Paraguay, gruppspel
8.Argentina-Kusten, gruppspel
9.Brasilien-Japan, gruppspel
10.Italien-Ghana, gruppspel

VM är över och i morgon är det måndag för italienarna liksom i övriga världen, och domen faller mot serie A-lagen, däribland Cannavaros Juventus. Själv ska jag jobba på ICA, men det är ok, Italiens VM-guld är en karamell jag kommer suga på åtminstone fram till onsdag.

Sedan ska jag för övrigt försöka hålla mig borta från solen de kommande veckorna. Karin säger att jag blivit chartertant-brun. Värre lär det väl se ut efter Barcelonaresan i augusti.

Örjan, VM-nöjd.