Lost and Found

Om Slackergenerationens goda var Kurt Cobain (döpte sin dotter till bönan) den onde Blind Melon’s sångare Shannon Hoon (kissade på sin publik), så är den snygge utan tvekan Evan Dando. Dando och hans Lemonheads såg alltid ut som om de nyss klivit upp ur sängen, charmigt pömsiga men utan sömngrus i ögonvrån. Perfekta i sin operfekthet. Lemonheads slutade spela tillsammans 1996, varefter den redan då drogbeprövade Evan bestämde sig för att gradera upp och bli heroinist på heltid.
Efter att ha slirat omkring på kopplingen i sju år släppte han 2003 Baby Im Bored, ett av det årets bästa album. Han puffar sedan iväg på soloturné. Herr Dando verkar ha blitt helad från den dåliga slackigheten och har bra bil, lurvig hund, villa i skogen och en fin slackerfru. På hemsidan publiceras planer om nya projekt, inspelningar och framtidsplaner. Allt Är Bra. Men så någon gång under 2005 ändrar hemsidan utseende till något som man såg ofta i Internets ungdom men som om det dyker upp nuförtiden bara kan betyda ett ben i rävsaxen: Under Construction.

Till en början trodde jag att det var ett ambitiöst arbete på gång. Snubben hade så många järn i elden att han inte ens hann med att berätta om dem. Efter en månad börjar jag förstå att kanske det är väldigt mycket som ska hinnas med; odla morötter, köpa strängar och plektrum till gitarren, spendera mummatid med familjen osv.
Efter tre månader börjar jag ana fisklukt. Efter ett och ett halvt år av inaktivitet och under konstruktion har allt hopp lämnat min arma själ. Evan ligger säkerligen i en säng full av psykedelisk svamp och sover den indiska farliga apatiska drogsömnen. Furiösa men halvtaskiga detektivförsök att ta reda på vad som skett ger inget.
Men så, efter en slapphänt, uppgiven Googling får jag reda på följande: Evan har tydligen i ett sporadiskt spontanskutt samlat sina citronhuven igen och spelat in en ny skiva! Europaturnén pågår och den 2:a november är det myskväll på Debasers bäbis, Medis, i Stockholm.
Soiit.

/JHF

Det är alltid kallt i Detroit

Can't forget Motor City.

Jag sitter och peppar inför DVD:n "High tech soul" som kommer i dagarna. Dokumentären om Detroits technoscen.

När sockerhitpopfabriken Motown Records 1972 lämnat Detroit för betydligt soligare Kalifornien kom det en ny hård musik från staden som tidigare gjort sig känd som Hitsville USA. Den nya stilen inspirerades av bilfabrikernas skelettala slammer: Monotona beats, tyglade housepianon, isiga 808-synthar. Fthnk-fthnk-fthnk-fthnk! DJ-namn som Kevin Saunderson och Rhythim is Rhythim. Fthnk-fthnk-fthnk-fthnk! 20 grader kallt och Haribonappar mitt i vintern. Ain't no decent dick in Detroit! Fthnk-fthnk-fthnk-fthnk!




























Vad har ni för rytmer i påsen Dave Gahan och Rhythim is Rhythim?

Ö

Kära UFH

Umeå Folkets Hus, du är mitt favoritställe i Umeå. Jag älskar dig och ditt centrala läge. Jag älskar dina skrymslen Studion och Pub Freja. I helgen har du gett mig så mycket film jag kunnat önska. Men efter sex visningar får det räcka för den här gången. Jag är 25 och dräller med måtta. Jag har plockat russinen ur kakan och nog får vara nog.

Ingen film jag sett har varit tråkig. På så sätt har årets festival varit bättre än på länge. Allra bäst i år var dokumentären Här är Polisen av duon Oskar & Oskarsson, som följde poliserna Niklas och Jan-Erik på deras arbete i Västerbottens inland, ett av Sveriges största distrikt. Dokumentären kommer väl snart på svt antar jag. Glesbygds-exotism går alltid hem. (Betyg 4/5).















3/5 får Scoop och Djävulen bär Prada, två feelgoodfilmer som bars upp av varsin filmlegendar, Woody Allen respektive Meryl Streep. Woodys virrige trollkarl bjöd på en hel del skratt, och Streeps isdrottning till moderedaktör var ett nöje att se. Att Djävulen bär Prada slutade mer än lovligt töntigt får man ta. Det var ändå en rolig film. Och jag gillar ju modemagasin.

3/5 till Farväl Falkenberg. Den var fin, fina killar. Jag satt och tänkte på Vilhelm Mobergs "Din stund på jorden", en bok som också handlar om fina killar. Men bäst i Farväl var skildringen av de vuxna, föräldrarna. Dom som blev kvar.

Kortfilmerna från Västerbotten idds jag inte betygsätta, dels eftersom jag inte får betalt för att skriva på den här bloggen, dels eftersom minnet är bra men kort. Men de var alla bra utom en som var dålig. Särskilt bra var Milad Alamis Ett två tre martyr.

4/5 till radiobion Mammas nya kille. En stor skrattfest. Med Sven Björklunds västerbottniske folkminnesskildrare Job Andersson har Klungangänget skapat Sveriges i dag kanske roligaste humorfigur. Snart är det dags för nya liveshowen Jag är en fågel nu. Alla borde gå dit.

1/5 till det efterföljande Videodiscot i Studion. Väldigt lamt, lama videoval och långa väntetider mellan videorna. Man iddes inte ens sittdansa. Men det goda humöret från radiobion hängde kvar så det gjorde inte så mycket.

Så tack än en gång för en fin helg kära Folkets Hus. Nästa vecka fyller du 20. Grattis i förskott. Jag är 5 år äldre än du.

Ö

Progg

Don Bodoniblogg yousenditar en brasse-ballad

- Kära Don Bodoniblogg, jag är 47 år, tillhör träskfolket och har länge vandrat i mörker.
- Till sak.
- Jag har länge läst och beundrat er blogg.
- Till sak.
- Det är en stor ära för mig att få audiens ...
- Min tid är dyrbar. Till sak!
- Ok, ok, jag ska skynda på. Snälla Don Bodoniblogg, var inte arg på mig. Ni förstår, jag har två små barn att försörja och i nuläget ...
- Vad vill ni?
- Jag behöver Gal Costa.
- Gal Costa säger ni. Jag yousendit:ar "Baby".
- Tack Don Bodoniblogg. Ni har visat stor godhet med mig. Jag kommer att vara evigt tacksam Don Bodoniblogg.
- Ni vet var dörren är.
- Ja Don Bodoniblogg. Tack Don Bodoniblogg. Vi hörs!
- "Vi hörs". Så säger man inte till en Bloggfader.
- Förlåt Don Bodoniblogg. Jag vet inte vad jag tänkte. Jag var nervös och därför blev det fel.
- Ni är ursäktad.

"Vi känner oss lurade"

Familjen Yrjönheikki är besvikna på den John Cale-dag de beställde av umeföretaget Lev Som Rockstjärnan AB. De väntade sig autentiskt sjörövarliv - men fick några timmars internetsurfning. "Falsk marknadsföring" dundrar pappa Henning exklusivt på Bodonibloggen.

Lev Som Rockstjärnan AB är ett dotterbolag till Region Umeå Profiling Management som synts en del i lokalpressen på sista tiden. På sin hemsida utlovar de sina kunder en heldags autentiskt rockstjärneliv. För 1495 kronor kan man få prova på att leva som Bruce Springsteen, Ron Wood, Bobby Gillespie, Jonathan Richman, Weeping Willows-Magnus, Lisa Miskovsky och andra stjärnor. Sedan en tid tillbaka har också en "John Cale-dag" funnits med i utbudet.

Några som nappade direkt var familjen Yrjönheikki i Holmsund.
- Cale har varit en husgud länge, säger Henning, far i huset, som håller Vintage Violence och Slow Dazzle högst bland walesarens album.
Han tycker att Cale hör till de konstnärligt mest intressanta skivartisterna under hela 1900-talet.
- Alla snackar om Lou Reed men det var Cale som var Velvet Undergrounds verkliga snille. Det är inget snack om vem som haft den mest helgjutna solokarriären, säger han.































John Cale.


Frun Caritas intresse för John Cale tog fart 1977 då sångaren hade på sig en hockeymask och högg huvudet av en tupp på scenen.
- Yxan ba "chopp!" och så vart de blod över hela publiken! Wow liksom, man ba "whuöööö!", sammanfattar hon.

När Yrjönheikkis såg annonsen om en John Cale-dag i Umeå nappade de direkt.
- Det kändes helgjutet, förklarar Henning. Något som hela familjen skulle uppskatta.

Tolvårige sonen Jocke, som är intresserad av pirater och slukat "Skattkammarön", trodde att han äntligen skulle få uppleva äkta sjörövarliv. Och det var ju knappast långsökt eftersom Cale sedan länge är känd som rockens världsomseglare. En låt heter t.ex. "Ship of fools", ett album Caribbean Sunset och så här sjunger han i "Captain Hook" på skivan Sabotage från 1979:

I see the coast is riding out
The coast of India supreme
Under the seven seas
I hear they galloping

(...)

By hook or by crook
I am the captain of this life
By hook or by crook
I am the captain of this life
By hook or by crook
I am the captain of this life
By hook or by crook
The captain of the light

- Jag trodde jag skulle få stå längst fram i en kajuta med en lapp för ögat och vifta med en krökt sabel och ropa "Skepp Ohoj!", säger Jocke om sina förhoppningar på Lev Som Rockstjärnan-dagen.

Han skulle bli mycket besviken.

För döm om familjens förvåning när de då den stora dagen var kommen placerades i ett rum med tre datorer och instruerades att "surfa runt lite fritt på nätet, kanske kolla in Myspace och leta efter nya spännande artister".

- Jag trodde inte det var sant, dundrar Henning. Det var åt helvete hela skiten.

Besvikna konfronterade de Lev Som Rockstjärnan AB:s representant och frågade när sjörövarskeppet skulle komma in i bilden men svaret blev att det fanns inget sådant.
- De sa att John Cale nu för tiden lever ett lugnt liv hemma i lägenheten, och att han ägnar stora delar av dagarna åt att lyssna på samtida alternativrock och elektronika på datorn.
- Sjöröveriet lade han av med för 25 år sen, sade dom.

Familjen Yrjönheikki funderar nu på att anmäla Lev Som Rockstjärnan AB för falsk marknadsföring. De menar att John Cale är så starkt förknippad med piratliv att man under en autentisk Cale-dag åtminstone borde få prova på att hissa Jolly Roger och kanske fäktas lite med en träkäpp.
- Om det nu är dagens John Cale man menar så borde det klart och tydligt stå "2000-talets John Cale-liv" eller liknande på affischen, tycker Carita.
















Inte ens en rolig hatt fick familjen ha på sig.

Bodonibloggen har försökt nå Lev Som Rockstjärnan AB för en kommentar men misslyckats. På Region Umeå Profiling Managements huvudkontor säger man att dotterbolaget självständigt utformar sina rockstjärnedagar men att man utgår från att vad som utlovas i annonserna också efterlevs i praktiken.

Riskkapitalisten Leif Danielsson, som satsat många miljoner på Region Umeå Profiling Management, säger att han tycker det är häftigt med rock'n'roll, men att riktiga grabbar hellre går på hockey eller kasino.
- Det finns vinnare, och så finns det förlorare, säger han på knastrig mobiltelefon från Arlanda.
- Vissa har det och andra inte. Så enkelt är det.

Tävlingen: gissa blog och bloggare

En bloggare som på sin blog givit oss låten:

SKEPPSHUNDEN SKRUFFS SÅNG

Jag är skeppshunden Skruff minsann,
jag är skeppshunden Skruff minsann.
Jag seglar min båt
och sjunger en låt
ombord på min båt
med rodret i hand.

Jag är skeppshunden Skruff minsann,
jag är skeppshunden Skruff minsann.
Så glad i min håg
jag klarar var våg
med tackel och tåg
och rodret i hand.

En beskrivning (detta är lite fusk så skippa gärna denna del):

Snubben har som bekant arbetat på den socialdemokratiska partistyrelsen sen 1968. Han har bl.a. varit chefredaktör för Aktuellt i politiken, protokollsekreterare vid verkställande utskottets och partistyrelsens sammanträden och från tidigt 1970-tal fram till år 2000 huvudsekreterare i socialdemokraternas programkommission. Och som om det inte låter glamouröst nog är ju snubben gift med snubban. Före detta miljöminister och före detta talman i Sveriges riksdag. Snubben - före detta huvudsekreterare, gift med Snubban - före detta talman.

Bonuspoäng om snubban också plockas.

Svenska herrmodemagasinen

Mitt intresse för herrmode växer i takt med att herrmodemagasinen tillkommer. Jag har just tagit en prenumeration på King och nu även köpt första numret av DV Man. King har överlag rätt larviga texter och DV Man rätt trista. Gamle favoriten Andres Lokko återanvänder en Morrissey-intervju från 1997 samt skriver ytterligare en text om kopplingen mellan engelskt mode och popmusik. Nej, då är det roligare att titta på modereportagen (och reklambilderna för den delen). Men jag lärde mig i.a.f. ett nytt ord av DV Man: grooming. Samma ord som DN i försvenskad form (gromning) försökte lansera i våras för personer som under falsk identitet tar kontakt med barn på nätet. Rätt bisarr begreppsförvirring. Vilken betydelse kommer slå igenom i svenskan?

Örjan

(Vill man läsa modeteoretiska texter går man med fördel in på bloggen waywewear, där det bl.a. finns en rolig intervju i tre delar med Lokko).

Syket på Pingvin

Jag tänkte bryta min bloggtystnad genom att hylla Sykets spelning i går på Klubb Pingvin. Klubb Pingvin är Umeås bästa rockklubb, Studions svarta lokal ger en perfekt inramning till banden som spelar där. I går var det nog publikrekord, eller det vet jag inte, det ska man inte fråga mig om, men det var riktigt mycket folk i alla fall och alla tycktes på gott humör. Vi kom dit under svarta paraplyer vid elvatiden. Mellan akterna var det en begåvad DJ som spelade härligt spattig musik, Hot Chip, Uffie-remixer och motsvarande.

Vi hann se slutet på The Most, en grupp som spelade The Jam-punk, och vars medlemmar är jättegamla var det nån som berättade. Något försenade tog sedan Syket vid. För kvällen (och förhoppningsvis även framöver) fem man - med två nya gitarrister - starka vaggade de snabbt in publiken i en elektrisk stämning med orgelloopande "Grillstugan", en drömsk indielåt jag tipsade om på Bodonibloggen redan i våras. Live gör den sig fantastisk. Sedan kom "Glen or Glenda", en vacker ballad i djup mikaelstenbergsk Sävar-moll. "White Trash" var ren industry och Oscar Hildingssons basspel påminde ibland om Peter Hooks. Jag är lite osäker på låtordning och titlar men fem låtar blev det totalt och sista låten, "Jolla Boogie" slutade i mäktig rundgång och distortion. Applådskuren efteråt var lång och uppriktig. Extranummer hade varit töntigt, men publiken suktade efter mer. Bara att gratulera Syket till en av de bästa spelningar jag sett i år.

På fredag spelar de på Schmäck. Det vore synd att missa. Tror du mig inte så gå in på myspace.com/syket och lyssna.

Örjan

Veckans låt

En kontinuerlig grej kanske. Påminn mig om jag sover.

Bodonibloggen tar er denna vecka till kyrkan, där Justin Timbalands alter ego Bob har problem att lägga ifrån sig crackpipan.

Han bryts ner. Kan någon se honom? Han brukade vara mannen. Kan någon höra honom? Han kommer inte få veta färgen på sin dotters ögon. Drömmar faller isär. Men 3:35 in i eländet öppnas så portarna till gospelhimlen.


















Och väl där är det svårt att inte bli hella exalterad!
















Det grymma är att killen har minst tre till såna här på skivan (FutureSex/LoveSound, droppar den 13 september här hemma). Alla bör lyssna.

Losing My Way

/A.