fem år av kärlek!

Big Tymers i all ära, men dagens låt är ändå "Five years" med Bowie. Första låten på "Ziggy Stardust".

Anledning: i dag är det femårsjubel för mig och Karin. På vår första dejt pratade vi mycket om Bowie minns jag. Jag var ung och nervös och hon var det coolaste jag sett. Mycket vatten har runnit under bron sen dess, men hon är fortfarande coolare än jag. Så kommer det nog alltid att vara är jag rädd.

I helgen firar vi med Valborg i Stockholm. Hoppas på vädret!

Örjan

Lookin at my Gucci it's about that time...

Big Tymers - Stay Fly

Länk

Anna Hellsten som skrev fantastiska texter om soul & r'n'b i Pop, bloggar här.

Örjan

Jubileum

Kära ni,

Detta är det hundrade inlägget i Bodonibloggabloggen. Jag är glad att ni läser det. Jag är glad att ha en blogg att blogga i. Blogg är ett finfint sätt att kommunicera med omvärlden om stort och smått, utan egentliga krav på riktning och substans.

Jag vill understryka att Bodonibloggen INTE uttrycker kollektiva uppfattningar från alla i Bodonigruppen (som vår klasshalva på kj/vj-utbildningen kallas), utan att de av oss som bloggar här gör det i egenskap av enskilda individer. Att ingå i ett sammanhang inger styrka och förtroende, men att gömma sig bakom ett kollektivnamn är fegt. Därför ska jag vara noggrannare med att signera mina inlägg i framtiden. Även om inlägget bara består av den uslaste ordvits. Kanske varierar jag min signatur ibland, men jag lovar att den alltid kommer att gå att känna igen som en varitation av namnet

Örjan

Livet på en pinne

The Bodonics gör tv-reportagen nu. En grupp gör om dataspel, en om hundar, en om waldorfskolor och en om vardagens små mysterier. Den i vilken jag ingår gör om waldorfskolor. I gruppen ingår även Hannes och Ternér. Vi kallar oss Silverspoon productions. Detta eftersom Hannes föddes med silversked i mun.

I dag sköt vi vår första film. Initialt var vi på Dragonskolan, därefter på Waldorf. Vi ville kontrastera den kommunala Draggens betong mot Waldorfs Kirchsteigerbetonade tomtebodröm. Hela turen var en trip down memory lane för mig. Hade inte varit inne på min gamla gymnasieskola på flera år (gick samsam där 1997-2000). Till stadsdelen Backen (där W. ligger) var det också länge sen jag åkte. Bodde där ute i de ytterst västliga stadsdelarna 1994-2002. Pekade ut ett och annat för mina medresenärer, som visade ett ljumt men artigt intresse.

Silverspoon productions är även glada att våren är här. Denna onsdag var den varmaste hittills i år. Det innebar behagligt filmväder. Man behövde inte ens ha jacka. Livet på en pinne, för att använda ett uttryck delar av gruppen använder in absurdum.

Örjan!!!!!!!

Lägg av å peka!

Jag säger som Dragan: "Lägg av å peka!" Uppmaningen riktar sig till personer på medeltida bildkonst. Det pekas och pekas överallt. Visst, jag förstår att pekandet har en symbolisk funktion (religiösa personer pekar upp mot himlen osv.) men nån måtta får det väl ändå vara. Hallå medeltiden - vet ni inte att det är fult att peka?

----
Måste i den här vevan passa på att tipsa om Gycklargruppen, en blogg en del av er kanske redan känner till, som gjort sig känd för att spåra medeltidstendenser i samtiden. Medeltidsversionen av Petters "Det går bra nu" är nice:

Färska rovor på mitt fat, det går bra nu
det går bra nu, Junker Jarl, det går bra nu.

Ö

hott musik (ännu ett inlägg om)

Den ståtliga mandrillen i posten nedan leder oss in på dagens låttips.

Mandrill- Never die. (1974) Euforisk ap-latinfunk med oemotståndlig "lalalalala"-hook.
(Mandrill är inte den enda funkcombo som tagit inspiration av den apsort som bär deras namn. På omslaget till Parliaments "The Clones of Doctor Funkenstein" (1976) poserar George Clinton som rymdmandrill:





















)


Dudley Perkins - Funky Dudley. (2006) Dudley och mandrillerna får mig att vilja ta fram all gammal funk jag har. Snart kommer stora p-funkgenomgången på bdb!

Madonna-Sorry. (2006) SÅ mycket bättre än "Hung up"!

Och slutligen, från nya Sonic-skivan:
Tom Verlaine-The earth is in the Sky. (2006) Lawrence största röstförebild röstimiterar Lawrence. En rockens mise-en-abyme!

Ö

söta apor, tuffa apor, ghostbusters

Vårens lilla kille måste vara den urgulliga apungen Enzo alltså. Man har kunnat följa hans öden och äventyr på rubrikerna: "Snart får han möta mamma", "Gorillahannen Nasibu vill börja leka med Enzo", "Här säger Enzo hej till Sverige" och Ingvar Hedlund-jobbet "Klart att gorillan ska ha en banan".

I söndags var Enzo t.o.m. klippdocka i Expressen. Vore det några år sen hade jag klippt ut den direkt, ty apor var mitt första riktigt stora intresse. Apstadiet (ej att förväxla med senare, alkoholrelaterade varianter) nådde sin kulmen i ettan då jag ritade skolböckerna fulla med lurviga primater och berättade om arternas släktskap för alla som ville höra på.

Efter ett tag la jag ner aperiet och gick in i Ghostbusters-fasen i stället. Det var mer socialt accepterat bland killarna i klassen. Min favoritghostbuster var Egon Spengler ("geniet").

Men medan Ghostbustersperioden var flyktig har apa förblivit djuret i mitt hjärta. Unge Enzo i all ära, men tuffast är ändå den färgglada mandrillen (papio sphinx). Kolla vrålbilden!






























Ö

Vill se!

Vårens måste se-film är Michael Winterbottoms "Tristram Shandy". Filmkrönikan har hyllat den, DN har hyllat den och Steve Coogan spelar huvudrollen. Jag har länge varit peppad på att läsa Lawrence Sternes metafiktiva 1700-talsroman om Tristram Shandy, men det kommer nog aldrig bli av, så att Winterbottom nu gjort film av den är nästan för bra för att vara sant. Man kan tänka sig att den har många gemensamma drag med "24 hour party people", där ju Coogan gjorde huvudrollen som Tony Wilson. Coogan är en av världens roligaste skådespelare, under 90-talet gjorde han rollen som den sjukt dryge pratshowvärden Alan Partridge i "The Alan Partridge show". En annan film jag gärna ser är "Matti". Vilken filmvår!

ö

Korta män, del 2

"När Gregor en morgon vaknar upp finner han till sin förtvivlan sig vara förvandlad till en skalbagge." - nej, så var det ju egentligen inte. Låt mig ta det från början.

Natten mot Torsdag går jag och lägger mig i min säng och somnar snabbt - naken! av någon oförklarlig anledning. Hur som helst:

08:00 ringer väckarklockan och till min förvåning också dörrklockan samtidigt. Jag har vid denna tidpunkt legat vaken i ca. 2 minuter och redan upptäckt att jag under kvällen sparkat av mig täcket och nu fryser gåshud på hela kroppen.

Plötsligt så öppnas dörren och in mot sovrummet stiger en ytterst kortväxt man: borderline mellan dvärg och "vanlig". Vad göra? - när en okänd karl står i dörröppningen till ens sovrum och stirrar på ditt blottlagda kön (som förmodligen också befinner sig i morgontillståndet).

Jag skyler mig så fort jag kan och efter stund presenterar sig mannen som Wws-montör och berättar att vattnet till lägenheten är avstängt och att han ska installera en ny duschkran.

Epilog: vem är denna man? utan linser så kan jag inte se och nu går fluktaren kring på Umeås gator och bara njuter. Medan jag fick dra mig till grannen för en renande morgondusch.

Ps. Alla barnen lekte med varandra utom Greger för han var Neger.
Socialrealism när den är som bäst. Kärlek!

Hjälp! Jag lever i Twin Peaks!

En vanlig dag i Elins liv:
Jag är ute och rider i skogen på en liten skogsväg. Vägen används inte för annat än hundpromenader och joggingturer och då också en och annan ridtur. Långt inne i skogen delas vägen, efter en lång raksträcka, i en fyrvägskorsning. Hela raksträckan innan kan jag se att mitt i korsningen står en liten man. Han tittar på mig som om han väntar på att jag ska komma, och han lutar sig mot en knotig liten käpp. När jag kommer närmare ser jag att han inte bara är liten, utan jätteliten, högst 1.60. Han ser ganska gammal ut, minst sjuttiofem, och jag undrar hur han har tagit sig så långt ute i skogen. Det finns ingen bil i närheten, och han verkar vara beroende av käppen för att stå ordentligt. När jag kommer ännu närmare ser jag att han bara har ett plirande öga öppet, det andra verkar vara skadat eller igensvullet. Han har munnen lite öppen, och man kan se att mellan åtskilliga gluggar i underkäken sticker bara ett fåtal tänder upp. När jag kommer tillräckligt nära spänner han sitt enda öga i mig och säger "Du har en lugn och harmonisk häst. Jag ser det på öronen." Sen blev han tyst. Jag blev så paff att jag bara sa "Ehh, jaha. Tack." och red förbi. Sen såg jag honom inte mer.

Kära bullen, är detta normalt?

Klart Umeå ska bli kulturhuvudstad!

Nu sätter satsningen på att Umeå ska bli Europas kulturhuvudstad igång på allvar, står det i dagens VK. Kommunens informationschef Marit Andersson och teatermannen Fredrik Lindgren har fått i uppdrag att leda pepparbetet. Bodonibloggen hänger gärna med på ett hörn. För visst är det precis som Fredrik säger, att Umeå är en rolig och händelserik stad som inte är rädd för att utmana. Re-To, som vi kan läsa om i senaste Vertex (och som snart också är föremål för ett tv-inslag), ligger i händelsernas centrum. Ett ungt, pulserande torg full av spännande restauranger, kaféer och butiker.
-Nu kör vi järnet för 2014, ropar Bodonigänget nasalt och uppmanar den lokale riskkapitalisten Leif Danielsson att skänka ett par miljoner till satsningen.

Inga häftklamrar

I dag kom VK utan häftklamrar. Det var inte oävet. En dagstidning behöver inte ha häftklamrar har jag kommit på.

Örjan

De fem stora rovdjuren

Tidigare i kväll kunde vi inte komma fram till vilka som räknades som fem stora rovdjuren i Sverige. Vi enades om att det var björn, varg, lo, järv och ... ja den sista kunde vi inte komma på. Någon föreslog att det bara fanns fyra stora rovdjur i Sverige och insinuerade fräckt att jag hade förväxlat begreppet med de fem stora sjöarna i USA. Men nu har jag googlat, och det visar sig att det femte stora rovdjuret är .... människan. Typisk aha-upplevelse. "Människan är det värsta rovdjuret av alla", hör man en röst säga inom sig. "Hon är farlig både för sig själv och andra." "Så sant så sant" nickar man för sig själv och får något eftersinnande i blicken. Sen stänger man av datorn och går till sängs.

Örjan

Syket! Syket!

Förresten tycker jag att ni ska gå in och lyssna på umeåbandet Syket här. Låten "Grillstugan" är indie i ordets ursprungliga bemärkelse (den som beskriver ett sound): en tung monoton ljudmatta med dov sång någonstans i bakgrunden. Det är så här jag vill att det ska låta från Umeå, för det behövs onekligen lite hederlig droneindie som komplement till all emopunk och singersongwriterrock. Och Syketmedlemmarna ska självklart in i kommande trycksak från Flott kräver

Örjan

Bakväder

"Varje dag är en bakdag."

I kväll var jag på fika hos Anna och Fisky på Ålidhem. De hade bjudit in till spontanfika eftersom de är så förtjusta i att baka. Den dagen jag skulle göra en sån sak ... Nå ja, mycket tacksamt var det i alla fall. Och gott som alltid. Fisky är en fena (nu pun intended) på att baka, och har haft en profil som gängets (inte bodonigänget den här gången, mitt kompisgäng) bagare en längre tid nu. Första gången han visade fallenhet för detta var midsommar 2001 då han spontanbakade en tårta någon gång på småtimmarna. Det var häpnadsväckande och magiskt. Sedan dess har Fisky levererat en strid ström av wienerbröd, munkar, semlor, pajer och bullar i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Att smaksätta grädde är en av hans särskilda specialiteter. Och han har god hjälp av Anna, som jobbar på Schmäck.

Örjan

Ministermöte

Jag hade en lite bisarr dag igår. Det var ju som tänkt att jag skulle intervjua Bosse Ringholm förra tisdagen då han skulle besöka vår stad. Nu vart det besöket flyttat till gårdagen och därmed min vistelse i Luleå förkortad till samma dag.

Jag vaknar igår av att chefen för Sportmagazinet skickar ett sms som lyder "Bosse är på UIK:s kansli 14:45, jag hör av mig under dan". Men se det gör han inte. 14:40 står jag utanför kanslihuset och försöker för kanske tjugonde gången få tag i karln, utan lycka. Härligt med vardagsdramatik, men inte nu. Hur som haver knatar jag in på kansliet helt utan instruktioner om vad jag egentligen ska göra....men efter praktiken är jag ganska van att spela min egen melodi och hoppas nån ska dansa, och det gör Bosse, men inte alls i takt.

Jag önskar det funnits en kamera. All fakta och vettiga svar får jag från kanslipersonal, spelare och Bosses man i Umeå. Eftersom det trots allt är herr minister som är tänkt att vara i centrum frågar jag honom också lite frågor och ber honom kommentera de andras inlägg. När Bosse R får en fråga lägger han ifrån sig tidiningen som han läser så fort nån annan har ordet, och sen är det som att man tryckt på "play"... han pratar och pratar utan att komma till dörren. Jag sitter med penna i hand och försöker anteckna men det går inte för karln säger inget, han bara pratar.

Till saken hör att det var Bosses pressekreterare som ringde upp Sportmagazinet och frågade om de ville ha en intervju. Jag tror de kanske missbedömde tidningens status lite...och artikeln jag skrivit ihop är långt ifrån det bästa jag gjort. Men jag fick ju se en kändis, och det är aldrig fel.
-Åsagåsa

Ser ni vem han är lik?

Rätt svar är Jesus. Min störste fotbollsidol genom tiderna ser ut som Jesus. Alltid när jag sparar ut håret (som nu) försöker jag få det att likna en Gabriel Batistuta-frisyr. Men efter ett tag (som nu) brukar jag inse hur långt jag har kvar till denna underbart axellånga man, säkert ett år eller två, så jag får (som nu) se sanningen i vitögat och ringa Robert, min frisör. Alltid ett litet nederlag. Men sådant är livet, en samling av små små nederlag.

Långt hår är det bästa jag vet, men jag är ganska dålig på att hantera det långa håret (det ser bra ut varannan dag på sin höjd), och därför klipper jag det kort med jämna mellanrum. När det är långt ser det alldeles för ofta ut som en Strokes-frisyr, och det är inte alls vad jag vill efterlikna (När det kommer till popfrisyrer föredrar jag faktiskt välkammade pottfrissor med hellugg, typ John Squire 1989, framför Strokes-spretet). Nej, hellre då en italiensk Mancini-variant (se nedan), men då måste man typ föna håret, och det känns som ett stort steg. Hår är ett evigt dilemma, men jag har ännu inte gett upp hoppet om att någon gång i framtiden få sporta en äkta Batistuta-man. Tills vidare lägger jag emellertid projektet på hyllan. Fuck.

ps. Mycket bra intervju av Karin med h:ström-Johan i gårdagens VF. Johans bokhandel på Skolgatan är väl värd ett besök.

ps 2. Nu har jag installerat Express! Tack Elin, tack Björn!

ps 3. Nu far jag och simmar med Ola. Simning, världens bästa motion, men också frisyrförstörande för oss med långt hår. om man inte har badmössa förstås. men det har man ju inte.

tut tut

Tut tut, här är ett land jag gärna åker till snart:

1.Rumänien. Jag blir lite vemodig när jag tänker på Rumänien, men det på ett bra sätt. Det är typ ett sorgligt och vackert land, och jag är säker på att Rumänien kommer att vara ett land för mig. Här kommer jag att få se Donau flyta och klättra i Transsylvaniens berg. Kanske kommer jag att få se huvudstaden Bukarest och uppleva landets runda form. Jag är säker på att jag kommer att älska Rumänien.

R-Roligt
U-Underbart
M-Magiskt
Ä-Äventyr
N-Nära
I-Internationellt
E-Exotiskt
N-Något för alla

Tut tut.

Å Lesley!

You don't own me
I'm not just one of your many toys
You don't own me
Don't say I can't go with other boys

Don't tell me what to do
Don't tell me what to say
An' please, when I go out with you
Don't put me on display

You don't own me
Don't try to change me in anyway
You don't own me
Don't tie me down 'cause I'll never stay

I don't tell you what to say
I don't tell you what to do
So just let me be myself
That's all I ask of you

I'm young and I love to be young
I'm free and I love to be free
To live my life the way I want
To say and do whatever I please

2004 var en Van Morrison-påsk. Påsken 2005 var jag i Arjeplog. I år blev det en Lesley Gore-påsk (och jag som hade tippat på Ghostface!)

Jag har helt enkelt fått en crush på Lesley Gore, denna amerikanska sextiotalsikon. Hennes singel "You don't own me" från 1963 är en av världens sorgligaste och vackraste sånger nånsin. Pojken som behandlar henne som en leksak och som försöker bestämma vad hon ska säga och göra. Jag vill bara gråta när jag hör Lesley sjunga den här sången. Å Lesley!

emmaus, kväll

Hur har din påsk varit? Min får tre ägg, har jobbat alldeles för mycket för att det ska ha varit riktigt bra, men däremellan har det varit fint kan jag lova. Mycket godis, god mat, bra film, snygga kläder, svängig musik (se ovan), kul humor. Nu väntar en tillbakalutad lovvecka, förutom morgondagens filmäventyr med delar av bodonigänget ska jag inte lägga två halmstrån i kors.

Tidigare i dag visades Bergmans "Sommarnattens leende" från 1955 på tv, ett "romantiskt lustspel" med Jarl Kulle i toppform. I filmen rumlar Harriet Andersson och en tjock gårdskarl som heter Frid omkring i en höskulle och det är en så där muntert uppsluppen snuskstämning som det bara kan vara i gamla svenska filmer: "Är du jungfru? Hä hä hä hä!" ...och så nyper de varann i stjärten.

Serie A

Italiensk ligafotboll är lite min grej ändå. Jag har trots allt ett förflutet som fotbollskille, och fast mitt intresse numera mest inskränker sig till att följa de stora internationella mästerskapen på TV kan jag ibland uppskatta en italiensk ligamatch, som t.ex. kvällens derby mellan Inter och Milan (0-1). Konstnärligt är italiensk fotboll med sina melodramatiska drag närbesläktad med operetten: griniga primadonnor med yviga manér som kastar sig så fort någon kommer i närheten och ägnar halva matchtiden åt att skälla på domaren. En spelare som Milans Gattuso är t.ex. omöjlig att inte tycka om, en mer kolerisk karl får man leta efter. Nu är varken Inter eller Milan något av mina favoritlag, främst gillar jag Fiorentina och Roma (Battistutas gamla klubbar), men har även ett gott öga till de syditalienska lagen Lecce, Messina och inte minst Bari (som numera för en anspråkslös tillvaro någonstans i det undre skiktet av serie B). Parma har jag gillat också sedan Brolin spelade där. Vad Juventus beträffar är jag ganska likgiltig, visst de har Zlatan, men ändå får de inte mina känslor i svallning. Ett lag jag alls inte gillar är Lazio. Ascoli är lite kul kan jag tycka. Cagliari? Njaaa. Ok det finns många fler lag också, jag vet, men inget av vilket jag har någon direkt relation till, någonstans går gränsen. Men den italienska fotbollen har dessutom de stiligaste karlarna, inte minst vid sidan av planen. Den gamle forwardstjärnan Roberto Mancini (bilden), numera tränare i Inter, är t.ex. ett under av elegans. Det är just exakt så där jag vill se ut. Frisyren, halsduken, oj oj oj ... Vilken modeförebild!

Örk

Till påskägget 2006!

Al B. Sure- On your own (låt, 1988) Clean ursprunglig New Jack Swing med sammetssång och tunga snaredrums!
Äpplen - tidlös frukt!
Ghostface- Fishscale (album, 2006) Vårens hiphopalbum, förmodligen hela årets.
Niklas Rådström - Gästen (roman, 2006) Dickens möter Andersen. Lovande!
Shabba Ranks- Slow and sexy (låt, 1993) Shabba I love you 4-ever!

Örk

onsdag, örjans

Det har varit en fin dag, helt fri från tvång och förpliktelser. Så vill jag alltid leva, det vore paradisiskt. Jag läste ut "Egen spis", min tolfte Lars Ahlin-bok i ordningen och klart en av hans svagare. Ändå är den emellanåt fantastiskt rolig. Den handlar om storfamiljen Lustig som lever bohemiskt i utkanten av en småstad och vars medlemmar kommer i konflikt med poliser, nykterhetsförkämpar och andra befattningshavare. Bland annat finns det en tafatt figur som heter Thure Fatt men kallas Alltnog (eftersom han klämmer in det ordet i varje mening) som är en stor behållning. Dessutom excellerar Ahlin i handgripligt bildspråk:
Sara var en sjö av ånger igen. Och i ångern speglade sig en berså med många kulörta lyktor.

På kvällen besökte jag mina vänner Erik och Stefan. Käre Lars var också där. Stefan berättade om sitt episodrika besök hos Gustavo i Dominikanska Republiken, bland annat om när de köpte CD-skivor som enligt försäljaren var "semi-original". Fler brottstycken ur resan kan ni läsa här.

Bodonibloggen hyllar Finn Crisp!

Finn Crisp! Vem är nu det? Nej det är ingen som heter så (även om det skulle vara ett väldigt fint namn), i stället är det ett krispigt kex från finland som funnits i svenska mataffärer sen Erlanders tid. Finn Crisp med kumminsmak är bäst, tillsammans med t.ex. Sveciaost gör den sig extra heavenly.

Jag har ett särskilt minne förknippat med Finn Crisp. Det var när familjen Westberg för några sommardagar hyrde en stuga i Ottsjö i jämtlandsfjällen. Året var kanske 1987. Då satt vi och mumsade Finn Crisp från "Ottsjö-bua" på kvällarna. Vistelsen förmörkades tyvärr av den frifräsarfamilj som hyrde stugan intill oss. Eftersom deras perfekta Flanders-barn var jämnåriga med mig och brorsan hade våra föräldrar bestämt att vi skulle umgås. Det gjorde vi högst motvilligt. Vi var typ taskiga med dem, och våra föräldrar fick skämmas.

Till jul det året fick vi ett kort från familjen, där de står utanför stugan i Ottsjö och lyckligt håller om varann i matchande träningsoveraller. Av någon bisarr anledning har jag kvar det i mitt fotoalbum. Jag blir alltid sjukt psykad när jag bläddrar förbi uppslaget i fråga. Nu bloggar jag om det som en sorts terapi. Detta om Finn Crisp.

Bodonibloggen hyllar Persona!

Jag har någon gång sagt att Persona räddade mitt liv. Det är ingen överdrift. Om jag inte hade orkat, hade jag sannolikt varit utslagen. Det var betydelsefullt att jag för första gången inte brydde mig om ifall resultatet skulle bli publikt eller inte. Begriplighetsevangeliet som jag fått mig itutat ända sedan jag svettades som manuskriptneger på Svensk Filmindustri fick äntligen gå till helvete. (Där det hör hemma!)

Ingmar Bergman, ur "Bilder"

"Om man tar ifrån unga människor deras naivitet och hoppfullhet, deras tro på att de kan förändra världen – vad återstår då?"

David Grossman

gårkväll, planets, etc

Gårdagskvällen var helt klart game, synd bara att jag fick så blöta fötter på vägen till Rex (det är ju så plaskigt ute!) att det blev outhärdligt att stå i en orörlig kö. Hade gärna kommit ut på lokal, men nu blev det buss hem i stället. Man skulle kanske ha gjort som Stina m.fl. och gått direkt till Scharinska och sett The Tiny, säkert mindre kö där. Well, well, det var kul med klassfest hos Emma i alla fall. Margareta lanserade en smäck och Emma en extraordinär mangodipp. Själv körde jag hellugg och näsa i kartbok. Blir i det närmaste hög av världsatlas. Kan sitta och kolla i såna hur länge som helst. Kul att andra delar denna last.

I dagar av albumlistor kommer jag att tänka på den som jag och Stefan gjorde sommaren 2001 över de 100 bästa skivorna. Jag hittar den i en låda och upptäcker att "Reachin' (a new refatuation in time and space)" med Digable Planets hamnar på sjätte plats. Hade glömt hur mycket vi gillade den, men nu drar jag mig till minnes hur vi satt på kollektivet Slagget på Umedalen och diggade Planets lekfullt jazziga rytmer från 1993. På Youtube.com kan man se en soft video till Rebirth of slick. Toppar vår lista gör "Sandinista!" med The Clash. Vet inte vad jag skulle sätta högst upp i dag. Säkert nån skiva som hängt med sen gymnasietiden. "Technique" med New Order kanske. Eller "Risque" med Chic. Lyssnar nästan aldrig på dem i dag, är rädd att det skulle förstöra dem. När man sitter vid datorn har man ju också sällan ro att spela ett helt album. Men jag glömmer aldrig när jag köpte "Risque" på Tower Records i San Diego och kassören entusiastiskt utropade "Ah, fucking music!". Det var pinsamt. Nu är det Morrissey på Bingolotto. Tjarå

Örjan

Sign o' the times

The Radio Dept. har plankat Lenitas design av senaste Inkognitoomslaget till deras nya singel "The worst taste in music". Rosa över svartvitt är, precis som cityshorts och tjeckisk tygpåse, väldigt hett våren 2006.

I går hände det något fantastiskt. Jag och Karin stod och lagade mat när fyra tjejer ringde på dörren och undrade om vi ville se dem sjunga och dansa för tio kronor. Det ville vi så klart. De framförde "The way that my heart goes" med en totalt synkad dans. De var väl värda sin tia. Vår katt Stina blev helt hänförd (se bilden). Hon borde få följa med på deras dörrknackarturné, hon gillar också sång och dans. Carola är favoriten.

I dag ska jag på tre palej. Hela dagen blir ett enda långt firande kan man säga. Först är det Andres Parra som fyller 25, sen är det Maggan Holmberg som fyllt 60 och till slut är det Skellefteå AIK som gått upp i Elitserien. Det blir kul.

Ö

...This Nights Top Ten List!

Grace Slick - missnöjd över Jefferson Airplanes niondeplacering?

I dessa tider av VF-topplistor och Roxette-reuinions så måste jag passa på att bidra med min syn på bra musiksmak. Här kommer den!

01. The Beatles - Abby Road
02. Bob Dylan - Blond On Blone
03. The Velvet Underground & Nico
04. Led Zeppelin - Led Zeppelin
05. Cream - Disreali Gears
06. The Doors - The Doors
07. Jimi Hendrix - Electric Ladyland
08. Simon And Garfunkel - Parsley, Sage, Rosemary and Thyme
09. Jefferson Airplane - Surrealistic Pillow
10. The Byrds - Younger Than Yesterday

Peace 'n' love! / Björn

Giambattista

I dag ger Bodonibloggen, samtidigt som den hajpar nya Radio Dept., kredd till mannen som skapat det typsnitt som givit denna blogg - och en klubb i Malmö - dess namn: Parmas store son Giambattista Bodoni (1740-1813). Utmärkande för Bodonitypsnitten är kontrasten mellan tunna och smala linjer och de KOMPROMISSLÖSA serifferna, som nån fontkille uttryckte det nånstans (det är härligt med folk som har ett passionerat förhållande till form och design. Vissa är helt manic.).

Nedan ser ni exempel på klassisk Bodonistil.




Hurra för dig Giambattista. Vi önskar du var med oss i dag och såg hur en blogg växte fram till din ära. Men du kanske hade blivit förbannad, vad vet vi.

---

De gamla avsnitt av "Fråga Lund" som ligger ute på svts "Öppet arkiv" är nice. Vilket fantastiskt program egentligen, varför har de tagit bort det? Ta tillbaka "Fråga Lund", I say. Eller ännu bättre, gör ett Fråga Umeå! Det skulle jag ha föreslagit för Per Melander i dag. I så fall hade jag velat se Per Arne Öberg, Martin Hårdstedt, Kerstin Munck och några till i panelen.

---

I kväll recenseras "Grizzly Man" på Filmkrönikan. Det är en bra film som alla skulle se. Nu ska jag ha te.

The more you ignore me the closer I get

Gammal kärlek rostar aldrig. Visst är det så? Eller? När jag ser Robert Smiths plufsiga, välmående, medelåldersansikte i utsmetad pandasmink börjar jag vackla. Eller när Nick Caves video innehåller så mycket naket kött att den måste sändas på tider då man inte riskerar att någons barndom blir förstörd av att ha råkat se den. Varför verkar det som att vissa aldrig vill dra sig tillbaka? Vill klamra sig fast i rampljuset till varje pris?

Därför var det med viss bävan som jag tillsammans med gänget: Bojan, Kotten och Mixus, begav mig för att se en av de sista som har kunnat fortsätta karriären med hedern i behåll. Och inte vem som helst utan Han. Den viktigaste av alla ikonerna. Moz. Det är inte första gången jag ser honom, och faktiskt har tidigare konserter varit, ja, ganska dåliga. Steven har gett intrycket av att vara ganska dryg. Torr. Berusad. Så jag gick mot hovet utan förväntningar, utan mest för att visa respekt liksom. Och med en gnagande oro att även vi har rostat, att det är slut mellan mig och Moz.

Men, lugn allihopa! För jag oroade mig i onödan! Så otroligt fel jag hade! För han har aldrig varit bättre än nu! En välmående, trivselrund Morrissey gav en föreställning som fick mig att glömma alla tvivel. Han skämtade, berättade att han gillade plopp, lät pianisten spela en bit av "helan går" medan han själv fnittrade i micken. Fnitter! Morrissey! Fattar ni hur det ger hopp om livet? Mellan sina TRE klädbyten tog han sig tid att prata med publiken och grymta tillbaka till de fulla killar som utstötte de obligatoriska gutturala vrålen som hörs vid varje konsert.

I jämförelse med Smiths-tiden sjunger han bättre än nånsin (kan det vara det ökade magstödet?). Den nya skivan är super, och den är rolig som konsertskiva. Mycket stora bombastiska trummor, och mer rock än tidigare. När han sjöng "trouble loves me" ville jag gråta, när han sjöng "You have killed me" tänkte jag att jag måste köpa nya skivan och när han sjöng "How soon is now?" tänkte jag att TATU borde vara här och lyssna och inse hur mycket de borde skämmas.

Så jag gick ut från hovet med en nytändning. Moz har inte lämnat oss, han är här mer än någonsin.

Elin

PS. Magnus Carlsson från Weeping Willows var precis framför mig hela konserten (även han med några nya trivselkilon, och med en vacker kvinna vid sin sida), men när Morrissey började tänkte jag inte på det en enda gång. Bara en sån sak. DS.

Mataffären har kommit tillbaka till Berghem

Jag bloggar detta i en kombination av lyckorus och kaffespatt. För ett tag sen kom jag och Karin hem från ICA Nära Berghem som slagit upp portarna i morse. Äntligen har vi berghemare en mataffär igen, det har ju inte funnits någon sen Tempo bommade igen i november. För alla studenter är det ju bra också med en mataffär alldeles intill universitetet.

Och oj vad fint det är där. Hyllorna är fulla med varor, lokalen är mycket ljusare än tidigare och golvet är blankt. Extra gladde det oss att Nalle jobbade där, Umeås trevligaste butiksanställd (som lyste upp Tempo tidigare). Med honom kan man skämta och glamma om nästan vad som helst. Jag och Karin tycker jättemycket om Nalle. Det är på grund av honom ni ser den här bilden på Rasmus Nalle, jag gjorde en bildgoogling, och Berghems-Nalle är minst lika glad och hejig som den här behängslade björnen.

Är det någon som kan ge nån bonusinfo om Rasmus Nalle förresten, jag har väldigt vaga minnen av honom. Hade några seriealbum där i skarven mellan åttio-och nittiotal, minns inte så mycket mer än att han var till sjöss ofta, och att det var nån pelikan han ofta hängde med. Minns det som en lite lam serie, jag var mer inne på Lucky Luke och Katten Gustaf på den tiden.

Det var kul att se (nästan) alla klasskamrater igen i dag och höra vad de hade gjort på praktiken. Och få läsning i form av Inkognito och Extra Allt. Nu väntar ett TV-moment för Bodonigänget, det blir väl säkert OK det med. Men helst av allt hade jag sett att påsklovsveckan låg den här veckan.

----

I "Ebbas stil" skriver Ebba von Sydow att ryggsäck är ett big no-no i alla lägen. Undrar vad hon säger om den Tjeckien-tygpåse som jag tänker sporta nu i vår? Detta bärdon har legat i skåpen därhemma sen vi var i Prag hösten '02. Nu känner jag att tiden är mogen att börja använda den. Kanske säger människor som ser mig bära den till varandra: "Se där! En tjeck!" Jag låter dem prata.

----

Älskar fortfarande "Ringleader of the Tormentors", sitter och lyssnar på den just nu för er kännedom. Falsetten i "I'll never be anybody's hero now", raden "Piazza Cavour, what's my life for?", marschtrummorna i "At last I am born", ja här finns mycket att upptäcka.

Örjan

True to you

Tillbringade lördagskvällen på kammarn, intensivt lyssnande på ”Ringleader of the tormentors”, Morrisseys åttonde soloalbum. Och visst är det kanske väntat att jag säger det, men vår tids Goethe har gjort det igen! Kan inte värdera det fullt ut ännu men nog är det åtminstone minst lika bra som comebackalbumet ”You are the quarry” från 2004.

Medan ”Quarry” var luftigt vemodig, melankoli under en blå kalifornsk himmel, är ”Tormentors” tyngre, full av filmiskt starka känslor under en regntung italiensk himmel. Morrissey har bara använt så här heavy trummor en gång tidigare, och det var på ”Southpaw grammar” 1995. Den bästa låten än så länge är ”Dear god please help me”, en klassisk Morrissey-ballad där sångaren går genom Rom ”with my heart on a string” och ”explosive kegs between my legs”. Numera förnekar Morrissey bestämt att han skulle leva i celibat, och visst verkar det av texterna att döma som att han äntligen funnit någon. Lyssna bara på ”To me you are a work of art”.

Men Morrissey har inte blivit en helt annan artist för det. Fortfarande vet han hur man ska ”turn sickness into popular song”. Han sjunger om döden som aldrig förr. Nio av tolv låtar handlar mer eller mindre om döden och ordet ”Kill” figurerar i två låttitlar. Singeln “You have killed me” är för övrigt bättre än “First of the gang to die”. Jag kommer lyssna på ”Ringleader of the tormentors” hela våren. Jag älskar det redan.

Örkutsk

PS ”The youngest was the most loved” handlar förmodligen INTE om Johnny Marr, men det är kul att låtsas att det är så. DS

PS 2 På Donnie Donuts Kinky Afro-blogg finns en mycket rolig sågning av Morrissey. Självdistans som jag har länkar jag den åt er.

Ps 3 I kväll spelar Morrissey på Hovet i Stockholm. Bodoniblogga-Elin är där. Lyckos.

Ny giv från Sawatsky

Nu går det fort! Gamle John Sawatsky tycks ha fått dille på att ändra sin lista över de tio bästa journalistfrågorna.
Listan ser nu ut som följer:

1. (3) Va?
2. (1) Vad fan hände?
3. (-) Finns det nåt att röka?
4. (2) Vad menar du?
5. (5) Seriöst alltså?
6. (8) Lägg av!
7. (10) Vad var vändpunkten?
8. (-) Vad snackar du om?
9. (-) Hej flickor!
10. (-) Vad gör en sån här liten fröken här då va?

Journalistsverige börjar skruva på sig. Erik Fichtelius är en av de som fortfarande stöder Sawatsky helhjärtat, medan andra är mindre imponerade.
- Patetiskt, suckar Lisbeth Åkerman på Rapport. Sawatsky är en pinsam gammal gubbe som gör allt för att hänga med i svängarna. Det här känns verkligen desperat.

Psykiatriprofessorn Johan Cullberg har en egen förklaring till John Sawatskys beteende.
- Han har förmodligen drabbats av s.k. spatt, säger Cullberg till Bodonibloggen. Det är vanligt bland äldre män.

- Ormar ... spindlar ... längs hela väggarna, väser John Sawatsky och stöter ett hårt föremål mot luren.

Newsflash: Sawatsky ändrar listan - igen!

"Blodig tand" heter det ju, och nu tycks intervjuauktoriteten John Sawatsky ha kommit i gång ordentligt med att ändra i sin topp 10-lista över de bästa intervjufrågorna. Nya på listan är "Va?" som går direkt in på tredje plats, och "Lägg av!" som hamnar på åttonde. Dessutom har Sawatsky krävt att få omformulera listans högst placerade fråga "Vad hände?" till "Vad fan hände?"
John Sawatsky kommenterar:
-En svordom förstärker tyngden i frågan. Det signalerar att "den här journalisten är på G, honom kan man inte jiddra om vad som helst med".
-"Va?" är en bra fråga t.ex. om man inte hörde vad intervjupersonen just sa. Genom att ställa frågan får man i tre fall av fyra en upprepning eller ett förtydligande.
Men "Lägg av!" kan väl knappast räknas som en fråga? Den har ju inte ens ett frågetecken?
-Hahhaha, skrattar John Sawatsky. Nej, det är det många som påpekat. Men "Lägg av!" har funktionen av en fråga eftersom det får intervjupersonen att skippa all bullshit och komma in på rätt ämne igen.

Listan ser nu ut som följer:
1.Vad fan hände?
2.Vad menar du?
3.Va?
4.Hur är det att...?
5.Seriöst alltså?
6.Varför då?
7.Hur skulle du beskriva det?
8.Lägg av!
9.På vilket sätt?
10.Vad var vändpunkten?

Erik Fichtelius kommenterar:
- En kul lista. Den visar att Sawatsky inte stannar upp, utan att han anpassar sig till de nya hårda krav som ställs på journalistyrket.
Kan Bodoni-Tomas alternativa lista ha inspirerat Sawatsky till dessa nya ändringar?
-Det är inte omöjligt. Sawatsky har "korpgluggarna" öppna!

Att komma hem ska vara en bloggpost

Då sitter man i Umeå igen och ler sitt barnsliga leende.

öWktsk