En lista för v 30

En vecka är snart förbi och vad passar då bättre på en blogg än en lista över de senaste sju dagarnas bästa grejer (typ upptäckter och återupptäckter) i min värld. Kanske blir det här ett återkommande inslag. Det är ingen rangordning här nedan.

Hälsingeostkaka (efterrätt)
Kuggören (Fiskeläger)
Whitstable bay (ale)
Honky-tonk (sätt att spela piano)
"Den allvarsamma leken" (roman av Hjalmar Söderberg)
Twister (GB-glass)
"Bossy" (Låt av Kelis)
Göran Hägg (satiriker)
Kanalje (ord)
"Tilted" (låt av Lupe Fiasco)

Örjan

Vafalls

Här sätter man sig med Hemingways "Klockan klämtar för dig" och väntar sig nåt hårdkokt, men vad möts man av? Erlebte Rede! Fjask-Ernest!

Ö

Hallgerds språkskola: våga vara vag!

Målar du ofta in dig i ett hörn, är du alltför kategoriskt entydig eller motsvarande? Känner du att du borde sväva mer på målet, eller motsvarande, utan att behöva precisera vad du menar? Exakthet, och motsvarande, är inte alltid bra. Ibland måste man våga vara vag, eller motsvarande.

Gör då som mig, släng in ett "och/eller motsvarande" så ofta du bara kan! På så sätt behöver du aldrig stå till svars, eller motsvarande, inför nån. Det kan vara bra om man planerar nåt lite löst så där, eller om man vill skryta utan att behöva ljuga, och motsvarande.

Ha en fortsatt trevlig semester, eller motsvarande.

Bodonibloggens språkexpert
Hallgerd Wall

Skaffa in lite herrkläder, Indiska!

Det var nåt sånt här jag tänkt mig.

I dag var jag på stan och blev sugen på nåt indiskt. Vanligtvis brukar det vara indisk mat jag blir sugen på (chicken tikka kanske, eller nåt med curry). Men den här gången var det indiska kläder jag fått upp peppen på. Jag föreställde mig själv glida omkring i nåt ljust kräppat tyg i lärft. Luftigt skulle det vara, och somrigt. På så sätt, föreställde jag mig, skulle jag ge intryck av att äga stan (vilket jag iofs redan gör).

Så jag gled in på affären Indiska vid ReTo och tänkte det här blir ju perfekt. Men så upptäckte jag att de bara hade kläder för kvinnor. Sarier och motsvarande. Besviken och utan lärft fick jag gå därifrån. Besviken och lite arg.

Om ni läser det här Indiska: hur länge tänker ni behandla oss män som kastlösa?

Curry-Örjan

Så ni vet

Nu ska jag raka bort skägget.

Ö

Bodonibloggen hyllar: Matjessill och hälsingeostkaka

Den middag vi åt i går förtjänar en bloggpost för sig, för den var så sjukt god. Först var det matjessill med potatis, gräslök och gräddfil. Min farbror berättade att ordet matjes är holländska och betyder jungfru. Således är ordet etymologiskt besläktat med engelskans maid (jungfru) och tyskans Mädchen (flicka). Matjessill betyder alltså jungfruelig sill. Vad som gör den jungfruelig vet jag inte. Kanske är Bodonibloggen också en jungfruelig blogg?

Efterrätten toppade förrätten och det var styvt jobbat, men ändå väntat, för det som vankades var äkta hälsingeostkaka i saftsås (se bild). Seg och underbar, och utan läbbiga gryn som i den småländska. I Forsa väster om Hudiksvall bor en kvinna som pushar ostkaka till hela regionen. Vad hon heter har jag glömt, men det var hennes vi åt. Jag åt min på ett slafsigt sätt.

Örjan

Min hälsingevecka

Njutånger. Foton av Karin.

Utan att ha rakat mig på hela veckan är jag nu tillbaka i Umeå. Jag vandrade in i staden söderifrån, barfota och med ett stort yvigt skägg som böljade för vinden. Bodonibloggens frälsare är tillbaka. Men var är palmerna?

Mitt skägg balanserar på gränsen mellan snubbigt ballt och gamm-sunkigt. Eller förresten, den är nog redan passerad för ett antal dar sen. Så låt mig urskuldra: Så fort jag kommer till mina släktingars sommarställe i Hälsingland brukar jag alltid förvandlas till en liten hippie. Jag blir lortig under naglarna och hårig i ansiktet. Det beror på att jag regredierar och blir ett naturbarn. Jag förglömmer den vuxne mannens förpliktelser att tvätta och raka sig. Allt detta eftersom det är så vackert i naturen. När jag går där vid vattnet längst in i Njutångersfjärden upplever jag att jag befinner mig i paradiset. Jag är odödlig och inget kan skada mig.

Men det är inget hippiekollektiv jag vistats hos. Mina släktingar är långt ifrån hippies. De är skötsamma svenska tjänstemän som håller sig själva och gården rena och snygga. De klipper gräset regelbundet och bjuder gärna på kaffe. Jag tycker jättebra om dem. Men det är synd att jag aldrig är där samtidigt som min bror och mina kusiner längre. Vi var som en liten buskvartett på somrarna när vi var små. Spelade hartsfiol och motsvarande.

Tillsammans med min pappa har jag och Karin under veckan åkt runt i hela norra Hälsingland. Åberopandes min a-kurs i etnologi konstaterade jag strax att hälsingen i gemen är Sveriges motsvarighet till knivfinnen. Särskilt i Dellenbygden visar man en förkärlek för att dra kniv. Där - i Bjuråker - huserar också Bror Eric, den lokalt-folkliga bildkonstens motsvarighet till Östen me Resten (också från Hälsingland).

Hälsingekusten rymmer förvisso många idylliska pärlor. Borka brygga är en av dem. Men för att komma dit måste man färdas genom Enånger - och där skjuter dom skarpt. Då är det tryggare att besöka de gamla fiskelägren på Hornslandet: Hölick och Kuggören. Hölick för den som vill ha mer komfort. Kuggören för den som vill ha det lite kargare. Kuggören ligger alldeles mot det öppna havet. Det är en av de platser som läses upp i radions sjörapport. Bara en sån sak är ju lite stor. (Under det senaste året har jag läst en 7-8 kåserier eller motsvarande som handlar om att sjörapporten är så "mystiskt hemlighetsfull, som en dikt").

På Hudiksvalls Tidning sommarjobbar förresten Hanna K och Alexandra S som i våras gick ut journalistutbildningen i Umeå. Och i en gratistidning hade man rankat de 100 främsta hälsingarna. Victoria Silvstedt toppade, före Anders Celsius, Tomas Brolin och Lill-Babs. På topp tio fanns även Peter Stormare och Agneta Sjödin.

Till crescendot av R.Kellys "The storm is over",
Örjan

Semester

Nu är det semester en vecka för mej. Det är jag värd efter helgens jobb. Charkdisken var sönder så jag fick kånka korv och pastejer till och från lagerkylen. Roligare kan man ju ha, särskilt när det är fint ute.

Men som sagt.

I morgon åker vi till släktens sommarställe i Njutånger. Där har jag varit varje sommar sen 1981. Det blir bad, båtkörning, div. strandhugg och häng med farmor. Med mig på resan tar jag "Den allvarsamma leken", "Klockan klämtar för dig" och sudoku.

Om ni vill kan ni ju kolla in grädden på 80-talets soulmos:
Roger - I wanna be your man

Ö

Natten mot lördag 22

Tjinna tjinna små vänner av Bodoni blog. Snart ska jag rulla i sängs. Men först tänkte jag göra mig hörd här en sväng. Jag menar, det är ju inte varje dag man har vägarna förbi :P (...)

Det här skrivs efter några glas vin hemma hos Ola tillsammans med Gustav och Fiskbetonad. Ola introducerade oss för smaksensationen gorgonzola, water crackers och sviskon. Det var en höjdare (prova!). Vi babblade om top secret grejer. Fiskbetonad var vaken nästan hela tiden (...). Vi lyssnade på Charles Aznavour, Hot Chip, New Order och Ron Sexsmith. Jag gillar musik, det har jag alltid gjort, det är mitt gebit.

I övrigt har jag nästan bara jobbat den här veckan. Det är gammalt och blodfattigt. I helgen ska jag jobba också. Det blir riktigt kefft.

Ibland funderar jag lite över den här bloggens prägel. Jag ser nu att Åsa skrivit ett inlägg på den. Det gör mig glad. Men i övrigt tycker jag mest att det läggs ut en man massa larv. En dag kommer kanske webbhistorikerna att sitta och tänka vad är det här för skit. Men man dansar väl för stunden, eller hur.

För att ge den här bloggposten åtminstone ett visst existensberättigande tänkte jag som avslutning rangordna de norrländska städerna efter hur peppande jag tycker att de är. OBS! För stunden.

1.Umeå. Den bästa staden i Norrland. Jävulsk tillväxtkraft. Här har jag bott länge nu. Kom inte och dissa.
2.Östersund. Det är en fin stad. Det är längs Prästgatan grejer händer. Och jäms Storsjön.
3.Hudiksvall. Glädje, stegrande bockar, fiskargubbsromantik. Fullt ös sommarn lång.
4.Sundsvall. Norrlands vilda västern. (+ att Kjell Lönnå är Mr. Sundsvall)
5.Härnösand. Norrlands Athen.
6.Piteå. Norrlands riviera.
7.Luleå. Typ en ganska tuff stad. Hamnen drar upp betyget.
8.Kiruna. Norrut ska det va, annars får det va. (...)
9.Sollefteå. Nipstaden.
10.Haparanda. Gränsernas stad. Fin skärgård.
11.Gävle. Lever på gamla meriter.
12.Lycksele. Medioker stad i södra Lappland.
13.Sandviken. Christine kanske opponerar sig, men jag vet inget om den här staden, den ter sig profillös.
14.Skellefteå. Gudarna ska veta att jag försökt uppskatta den här staden. I tried and I failed.
15.Örnsköldsvik. Stål, våld och hockey= En hotfull stad.
16..Boden. Järnvägsknut och lumparfäste. Ångest bara förnamnet.
17.Bollnäs. Allmänt ofräsch stad i det inre av Hälsingland.
18.Söderhamn. Får jag ett bud? Någon?
19.Kramförs. Så kefft det kan bli. God natt.

Örjan

slut på det roliga

Kul att du håller bloggen levande Örjan, alltid ett nöje att läsa dina inlägg. Själv njuter jag av de sista lediga dagarna i juli, på måndag drar jag på mig nummer 37 igen. Platsen är Sporthuset. Det har varit en intensiv ledighet. Först for vi (jag och Dylan)ner till Stockholm där vi mötte hans föräldrar och lillebror. I fyra dagar gjorde vi sedan huvudstaden med mig som guide, tolk och allmän rådgivare. Tilläggas bör att vi bodde fem personer i ett hotellrum avsett för två. Kände jag inte hans föräldrar innan så gör jag det nu.
Sen drog vi till Kiruna för att fjällvandra med mina päron och min lillebror. Mamma och Pappa Dylan flög bokat medan vi ungdommar skulle åka stand by. Det gick obra och vi fick åka ett tre timmar försenat nattåg istället och missa VM-finalen. Bittert. Lite roligt dock att när mina föräldrar skulle hämta Dylans på Kiruna flygplats tog dom fel och försökte få med sig ett par andra turister som konstigt nog inte ville åka med i vår fina volvo.
Sen gick vi, till Kebne, till Tarfala, och tillbaka till utgångsstationen Nikkaloukta. Inga slagsmål utbröt utan alla verkade komma övernes. De båda småbröderna enades om att "nature sucks" och föräldrarna skrattade gott åt varandras skäms trots att ungefär hälften av alla roligheter försvann i översättningen.
Allt som allt stannade familjen i Sverige i två veckor och for hem igår. Pappa var helt förbluffad över att amerikaner kunde vara så trevliga och normala(!) och mamma började prata engelska med katten. Alvarligt.
Nu återstår fyra veckor på Intersport och en vecka ledigt innan skolan börjar igen. Dylan far hem om mindre än tre veckor. Jag vet inte hur många som frågat hur det känns att han ska åka den senaste tiden. Det känns ungefär som att hjärtat ska bo utanför kroppen en stund. Folk har väl överlevt värre. När vi var i Kroatien träffade vi ett amerikanskt par vars han tjänstgjort i Irak i 15 månader och hon aldrig varit säker på om han levde eller inte när hon vaknade på morgonen. Man ska inte klaga.
Hoppas att ni har det bra därute. Vissa har man ju sett till, andra inte.

Pensionärerna

Fram till klockan tre-fyra på eftermiddagarna är det nästan uteslutande pensionärer som handlar i affärn där jag jobbar. Det är ganska trevligt med pensionärer tycker jag. Man märker hur det för många är dagens högtidsstund att gå och handla. Kanske, tänker jag ibland, är jag som kassör den ende de pratar med på hela dagen. Så jag försöker vara så trevlig som möjligt och ge dem ett snällt leende.

Det finns bara 5-6 stammispensionärer som man bävar inför när de nalkar sig kassan. En av dessa är genuint elak, de övriga så döva eller på andra sätt hjälplösa att det alltid blir en jobbigt stor apparat att få dem att förstå hur de ska betala eller dra sina kort.

I övrigt är det för det mesta nöjsamt att handskas med pensionärerna. Många som småpratar med en är egensinniga på ett bra sätt. Det blir mycket prat om vädret förstås, och ibland om vad som står på tidningarnas löpsedlar. Men sedan får man sig också många anekdoter och aparta små synpunkter till livs. Jag känner till de flesta kunder så bra att jag vet ungefär vad de kommer att köra för race redan innan de öppnat truten. I några fall vet jag exakt vad de kommer att säga. I andra inte mer än att det här kommer bli roligt.

En icke försumlig andel av pensionärerna är vandrande ordspråkssamlingar. Sentenserna fördelar sig ganska jämt mellan kärv levnadsvisdom och Hasse Tellemarsk glättighet. Könsmässigt kan man dock skönja en klar tendens: Gummor står för 75 % av den förra genren och gubbar för 75 % av den senare. I dag mellan 14.30 och 17.30 registrerades följande uttryck/citat:

"Det är en förunderlig tid vi lever i."
"Det är ett helvete att vara gammal."
"Och så nåt för nerverna." (tar cigg)
"Prutat och klart!"
"Det man inte har i huvve får man ha i bena."
"Hej du glade!"
"Tur man ha nån som sköt peninga!" (pekar på frun)
"Bra minne men kort."
"Unge man"
"Jämnt skägg"
"Jag brukar säg 'De drabbar ingen fattig' ... Då skratta döm."

Örjan

Fotnot: Kepan är nån sorts förtidspensionär skulle jag tro, honom har vi redan behandlat, som tur är är hans ihärdighet unik i sitt slag, även om, det ska inte förnekas, en och annan pensionär ibland uppvisar hans påfrestande tendenser.

Lönnå-enkät

I dag kör vi en bild på Kjell Lönnå för att neutralisera gårdagens bild på goths. Lönnå, nyligen 70 fyllda (grattis!), är nämligen så långt man kan komma från en goth. Han är barnkär, lite "full i sjutton", frikyrklig och omtyckt av gamla damer. När jag var liten på 80-talet var Kjell Lönnå på TV hela tiden. Kjell Lönnå och Fragglarna, det är mina äldsta TV-minnen. Bodonibloggen vet inte riktigt vad den ska tycka om Kjell Lönnå, förutom att han har ett fint efternamn. Är det nån som har nån åsikt?

Örjan

Hur gör goths?

- O min lilla fladdermus.
- Du och jag döden.

Jag tycker det är kul med goths. Jag är full av beundran för deras gravallvar, deras tuktade fasad. Men det finns mycket som jag inte förstår också. Bland annat hur de står ut i sina svarta kläder på sommarn. Och framför allt hur goth-par gör när de ska vara kärvänliga inbördes. För de kan ju inte gärna nojsa och säga gulliga saker. Det skulle väl strida mot den subkulturella koden? Fast de kanske gör det på ett ironiskt sätt? Eller så blandar de in en massa dödsromantiska element så att de blir okej. Eller så nojsar de inte alls, de kanske bara plågar varandra med sarkasmer. Som Nemi. Nå, jag får väl gå till Club Greyscale och fråga helt enkelt. Eller så inte.

Örjan

Samtal på jobbet

Chefens fru: Happ Öjje blir det nå särskilt i sommar då eller?
Jag: Ja det blir en resa till Barcelona faktiskt.
Chefens fru: Men gud så kul det är en jättefin stad, shopping och playa två i ett allt man behöver på ett å samma ställe, happ blir det du å bruttelibruttan (!) då eller?
Jag: Ja, vi och ett annat par.
Chefens fru: Men gud vad roligt det blir säkert jätteroligt vi var ju där för tre fyra år sen det var jättebra en av de bästa städer jag varit i så himla mycket å se å göra.
Jag: Jag kan tänka mig det.
Chefens fru: Men det kan va riktigt varmt så det är tur att playan ligger i närheten så man kan gå ner å svalka sig annars skulle man aldrig stå uuuut!
(Chefen kommer in)
Chefens fru: Hörde du att Öjjeböjje ska till Barcelona i sommar.
Chefen: Härligt! Men då ska du då passa dig för å beställa taxi. Det går då jävlar inte att få tag på en taxi i den staden.
Jag: Jaså?
Chefen: Eller det kanske var en annan stad?
Chefens fru: Ja det var ju Lissabon!
Chefen: Ja det var ju Lissabon det ju! Ja det var en jävla stad. Då är det mycket bättre å fara till Barcelona.
Jag: Ok, ja det är kul att ha nåt att se fram emot i sommar.
Chefens fru: Ja precis, så man står uuuut!

Ö

Vi på bloggen: Oden Modin

Tillåt oss att presentera Oden Modin, förmodligen den bizarraste medarbetare vi har här på bloggen. Oden Modin kallar sig koordinator och bär som sådan huvudansvaret för kontakten mellan bloggare och bloggläsare. Han pratar mycket om att "skapa plattformar för dialog och interaktion". Han säger att han genomför enkäter och läsarundersökningar för att "vibba av" vad besökarna tycker om olika inslag på bloggen. Men resultat från några sådana har vi ännu inte sett röken av. Vi börjar misstänka att Oden Modin mest går omkring och undviker arbete. Han fick sitt jobb genom att vicka förföriskt med stjärten på en fest i våras. Men nu börjar vårt tålamod tryta så snart får han kicken.

Trots sitt hedniska namn är kristendomen Oden Modins religion. Han är EFS:are närmare bestämt.
- EFS är grymt ball, berättar Oden. Varje söndag klockan elva är det tuff predikan och cool elkeyboard till psalmerna, ba.
Det låter ju fräsigt.
Ja visst liksom. Psalm'n'roll!
Just det, Oden. Tack för pratstunden.
Hej, det är potatis mannen. Nu ska jag gå och ragga brudar!

Dagens album

Det här skulle man kunna säga är dagens album. Det är Funkadelics "Standing on the verge of getting it on" från 1974. Det är röjig rockenroll med få motsvarigheter i min skivsamling. Titta på omslagsbilden. Titta vad spännande den är. Musiken inuti är lika spännande. Spejsig. Ett bra ord. Spejsig är nog det mest peppande adjektivet när man ska beskriva musik. Nu far jag till jobbet.

Örjan

Bästa sommarhitsen

En sommarhit är en låt som spelas konstant på skvalradio och mindre nogräknade uteställen under en hel sommar. Vissa år finns det en låt som är outstanding, THE sommarhit, men oftast är det en 3-4 stycken som konkurrerar om titeln. Oftast, om man har alla korna hemma, avskyr man sommarhittarna redan från början (de flesta är ju rena plojlåtar). I andra fall kanske man tycker att låten är bra - tills man lessnar på den. När en låt som är bra på riktigt kvalificerar sig till sommarhittarnas division får man vara tacksam. Det är låtar man kan återvända till även när sommaren är slut. Så var t.ex. fallet år 1992 med Shabba Ranks "Misterloverman", 2000, med Håkan Hellströms "Känn ingen sorg för mig Göteborg", 2002, med Nellys "Hot in herre", 2005, med Daddy Yankees "Gasolina" och kanske t.o.m. i år, med Shakiras "Hips don't lie". Den bästa sommarhitten genom tiderna är naturligtvis 1994 års "Regulate" med Nate Dogg & Warren G, men det är tveksamt om den kan räknas, tror aldrig den var tillräcklig stor här i Sweden.

Av 2006 års övriga sommarhits (totalt 4) finns det ingen som är bra på riktigt, men för att vara sommarhits finns det åtminstone en som är riktigt bra, och det är Paris Hiltons "Stars are blind", en låt i samma lättreggaepopskola som John Holts "The tide is high". Av de övriga två är Mange Schmits "Glassigt" ganska dålig, och, tvi, tvi, "Boten Anna" så erbarmlig att den gör Dr. Bombay, Da Buzz och Raymond & Maria sällskap i Infernos nedersta krets.

Det här är avslutningsvis mina favoritsommarhits genom tiderna. Min tideräkning börjar omkring 1992 (då Inner Circle härjade med "Sweat (a la la la la long)"), och listan inbegriper inte låtar som är bra på riktigt (se ovan).

1.Haiducci - Dragostea din tei (2004) Briljant singalong - på rumänska.
2.Paradisio - Bailando (1997) Den här spanska låten känns som en sorts slutpunkt för den eurodiscovåg som ägde rum under 1990-talet och som nu fått en revival.
3.Paris Hilton - Stars are blind (2006). Jorå, så bra är den allt.
4.Hanson - Mmmbop (1997). Tuggummi.
5.Big Mountain - Baby I love your way (1993). Lättreggaepop i samma skola som se ovan.

Örjan

Lördagssömnig bloggpost

Det är lördagkväll klockan 10. Jag sitter med ben i kors och apelsinjuice i glas. Vid tv:n bakom mig sitter Karin och ser på Veronica Mars. På balkongen utanför ligger Stina på sitt träd och tittar ut genom nätgallret. Maja vet jag inte var hon är, men hon ligger väl utslagen nånstans i lägenheten. I dag har jag jobbat 8-19 och är därför ordentligt mör. Mör på ett bra sätt, skönmör. Snart ska jag gå och lägga mig men först tänkte jag blogga litet för det är så trevligt att blogga tycker jag. Det gör mig harmonisk. Att bloggen lever och mår bra. Det är lite som dom som pratar med blommorna när dom vattnar dom. På samma sätt ser jag till bloggen genom att skriva i den. Det blir vad vissa skulle kalla "ett ändamål i sig".

Jag har fått "The rough guide to Barcelona" och har börjat peppa. En månad kvar nu. Vi ska bo i en lägenhet i området Born. Det ska bli kul. Barcelona är Europas 18:e största stad, efter dessa: Moskva, London, St.Petersburg, Berlin, Madrid, Rom, Kiev, Paris, Bukarest, Budapest, Hamburg, Minsk, Warsawa, Belgrad, Wien, Kharkov. Sveriges största, Stockholm, hamnar på plats 51. Denna lista inbegriper inte respektive stads omkringliggande bebyggelse (storstadsområdet). En som gör det ser ut som följer: Moskva, Paris, Dortmund/Bochum, St. Petersburg, Madrid. Därefter, på sjätte plats Barcelona. Barcelona är alltså en av Europas största städer, den omkringliggande bebyggelsen gör den till en av de absolut största. All denna statistik har jag hittat på en fantastisk webbsida som heter citymayors.com. Besök den du med. För nu är det slut för den här gången på bodonibloggen. Jag får bara ont i skallen av att sitta här längre. God natt.

Örjan

Sadisten

Sommarens r&b!

I videon till Sexy love excellerar Ne-Yo i "the cap manouvre".


Det här är sommarens bästa r'n'b för mig. Ok, inga supernya grejer kanske, men vem är jag, Andreas Terner?

Ray J - What i need Brandys lillebror har blivit stor.

Mariah Carey ft. Pharell & Snoop - Say something Studsig syster till Fat Joes "I can do you".

Ne-Yo - Sexy Love Michael Jackson. Rakt av!

Ö

Hantering av ohörsamma

OK, hur länge har Hot Chip varit grejen utan att Örjan vetat om det?
Uppemot 4 månader.

OK, hur bör man behandla honom efter detta?
Faderligt, moderligt, med milt överseende.

OK, och hur ska man utfordra honom?
Med varm mjölk ur nappflaska.

bästa svenska romanerna

I nya Nöjesguiden har man frågat en massa kändisar vilken som är den bästa svenska romanen. Hjalmar Söderberg är den författare som får flest omnämnanden, därnäst Selma Lagerlöf, August Strindberg och Willy Kyrklund. Eftersom jag inte är kändis, men ofta funderar över frågan, och mer än gärna delar med mig av vad jag tycker, listar jag här de tio bästa svenska romanerna nånsin. Jag antar att en del bloggläsare redan vet vad jag tycker, i så fall ber jag om ursäkt för ältandet. Man får förstås mer än gärna lägga sina egna listor i gästboken. Man får också "tycka till".

1.Lars Ahlin-Natt i marknadstältet (1957). Nästa år är det femtioårsjubel för det brokiga kärleksepos som innehåller allt det bästa av vad Lars Ahlin står för. "I språkets varma vind" var rubriken på Olof Lagercrantz recension och visst är språket i sig en njutning. Men först och främst är det här en roman som ger uttryck åt känslor och sinnesstämningar som är så mänskligt motstridiga att de inte ens har några namn. Persongalleriet är helt fantastiskt. En karaktär som "Sista Rönet", frisören som brinner för allt det senaste inom forskning och vetenskap, är så bizarr att man inte förstår det. Det talas ofta om "klassiska förstameningar". För mig har Natt i marknadstältet en oslagbar sistamening: "Fem minuter senare låg Zackarias åter och grät med ett leende på läpparna". Ingen bok har sagt mig så mycket.

2.Per Olov Enquist-Kapten Nemos bibliotek (1991). Utgångspunkten är berättelsen om två pojkar som förväxlats på ett BB. Från den vävs en märklig roman om uschlingar, skuld, svek och smärta. I västerbottnisk miljö, pepprad med enquistska signalord. Konstigt men magiskt, dunkelt men glimrande klart, som i vatten. Jag säger som P.O. "Det är skillnad mellan förstå och fatta." Man förstår inte. Men man fattar.

3.CJL Almquist-Drottningens juvelsmycke (1834). "Tintomara! Två ting äro vita: Oskuld - arsenik". Teaterkulisser! Androgynitet! Rasslande rekvisita! Kungamord! Mise-en-abyme! Wham bam, thank you mam.

4.Lars Ahlin-Min död är min (1945). Det här är nog Ahlins roligaste bok, i ovanligt urskiljbara Sundsvallsmiljöer. Den förslagne Georg Sylvan driver handlingen framåt. Det slutar med en hysterisk backanal i en sjukhuskällare, där man diskuterar aposteln Paulus "paradoxala vändningar". Wham bam, thank you mam.

5.Per Olof Sundman-Undersökningen (1958). Det här är hårdkokta grejer om en nykterhetsnämndsordförande som besöker en kraftstation någonstans i Jämtland för att undersöka om en av förmännen super. Det visar sig vara en svår uppgift. Han möts av kompakt tystnad. Jag kunde lika gärna valt Skytten av Sundman, men här var läsupplevelsen större, ty jag läste den här först.

6.Stina Aronsson-Hitom Himlen (1947). Det går så långsamt så långsamt där uppe i norr norr om polcirkeln. Det händer så litet på dagarna. Pojken "mitt John" ligger på sanatorium och "mammet" Emma Niskanpää håller på att gå under av längtan. Romanens tidsperspektiv är märkligt skevt: Stundom minutiöst utdragna scener, stundom gåtfulla luckor på flera år. Sorgligt. Och vackert.

7.Per Olov Enquist-Nedstörtad ängel (1985). En experimentroman på ungefär 100 sidor. Ett briljant koncentrat av ... allt.

8.Willy Kyrklund-Tvåsam (1949). Kyrklunds debutroman. Utspelar sig till stora delar längs en linje, en lång gata, där det bara finns två rumsliga dimensioner. Realism är m.a.o. långt borta. Men realism är sjukt överskattad. Och Kyrklund knivskarpt briljant.

9.Per Anders Fogelström-Stad-serien (sent 50- tidigt 60-tal) Nå, realism kan också vara sjukt underskattad, särskilt borgerlig sådan, som det tveklöst är frågan om här. Det här är en av de bästa historielektioner du kan få. Historien om det moderna sveriges framväxt. Kompletterad av Mobergs utvandrarserie kanske. Men den har jag inte läst ännu, bara sett filmerna.

10.August Strindberg-Röda rummet (1879). Brukar förknippas med den moderna tidens genombrott och är därmed en milstolpe i svensk språk- och litteraturhistoria. Satir som håller än i dag. Eller vad sägs om den här personbeskrivningen:

Farstudörrn öppnades och in trädde två herrar. Den förste var en bredaxlad trettioåring med ett fyrkantigt huvud, vars framsida skulle föreställa ansikte; huden såg ut som en halvrutten broplanka i vilken maskar plöjt sina labyrinter; munnen var brett skuren och stod jämt på glänt varvid alltid de fyra välslipade hörntänderna syntes; när den log, klövs ansiktet i två delar och man såg ända bort till fjärde oxeltanden; icke ett skäggstrå vågade sig fram på den ofruktbara marken; näsan var så illa anbragt att man framifrån kunde titta ett gott stycke in i huvet; på kraniets ovandel förekom någonting växande, som liknade en kokosmatta.

Ok, det var listan. Ingen Hjalmar? säger ni. Ingen Hassen Khemiri? Överrepresentation av norrlandsförfattare! Underrepresentation av kvinnliga! Ingen bok från 2000-talet! Jag vet, jag vet, men det är inte så mycket att göra åt det just nu, det här är det bästa jag läst helt enkelt. Än så länge. Här är emellertid några bubblare: Jerusalem (Selma Lagerlöf), Jungfru i det gröna (Lars Ahlin), Tjärdalen (Sara Lidman), Händelser vid vatten (Kerstin Ekman), Lewis resa (Per Olov Enquist), Att komma hem ska vara en schlager (Per Hagman).

Örjan

Hösten är här, kura ihop dej med en kopp te!

I kväll var det lite sådär mysigt ohemult ute som det kan vara på hösten. Det har blivit mörkare och trädens lövmassor känns grå och utnötta. Hösten är på väg och det är fortfarande bara den 11 juli. Det är lite vanitas, som i en sorglig dikt.

Jag och Karin var nyss hos Erik och Åsa och träffade Lars, Stefan och Emma. Stefan har blivit en resande. Emma är också något av en resande, åtminstone i sommar. Lars kommer i samband med eventuell kommande GIS-utbildning även han att vara en resande. Det är lite spännande att umgås med resande, man får vara på sin vakt. Men jag tror att vi fick med oss allt hem.

Örjan

Listen up ööörbody!

Den misogyna Ryggsäcken är nämligen tebaks.

http://www.youtube.com/watch?v=vYjGrDaXl3I&search=phixion

/A.

Sista posten om VM

Ha ha, jag skojade bara i förra bloggposten, fotboll är underbart, det har (trots allt) varit ett kul VM och jag ska här försöka ge mig på några sammanfattande intryck.

Först och främst: I-ta-lia! I-ta-lia! Europas nionde guld i VM-historien är Italiens. Därmed har kontinenten lika många guld som Sydamerika. Och Italien flest i Europa.

Historik: 1861 förenades kung Victor Emanuels rika nord och revolutionären Garibaldis fattiga syd och det moderna Italien bildades. Det finns en klassisk målning där kung Victor och Garibaldi möts till häst i Neapel. Snart blev riket en framträdande fotbollsnation. 1934 tog man sitt första Vm-guld, vilket följdes av triumfen 1938, två titlar nedsolkade av fascistregimens inblandning. Sedan dröjde det till 1982 innan skyttekungen Paolo Rossi förde Italien till sitt tredje VM-guld. Och i kväll, söndagen den 9 juli 2006, blev ytterligare ett historiskt datum för den 145-åriga stöveln då den tog sitt fjärde guld. På straffar besegrade man Frankrike i finalen. Jag, Morrissey och många med oss jublar. (Och, reflektion, i Italiens VM-trupp 2006 är nog vattenbäraren Gattuso den som bäst representerar syd och hårfagre industrisonen Pirlo den som bäst representerar nord).

Finalen var på många sätt typisk för turneringen. Två tidiga mål, sedan mållöst - men en utvisning - fram till straffsparksläggningen. Att det här var historiens näst måltorftigaste turnering (efter den 1990) är symptomatiskt för en turnering där en innerback - Cannavaro - är den genomgående bäste spelaren. Men vilken spänning, vilken match, och framför allt vilka straffar i finalen. Så konsekvent säkra straffar har jag aldrig sett tidigare. Nättak, distinkt vid stolproten och whatnot. Under de 120 minuter som föregick straffarna hände för övrigt mycket. Italiens andre innerback, tuffingen Materazzi, påminde om gamle Janne Eriksson då han nickade in Italiens ettettmål. Sedan var han också inblandad i den situation, ja den enskilda bild, som jag antar kommer blir emblematisk för hela detta VM (2006 års "Guds hand": Zidanes (flint)skallning på Materazzis bröstkorg). Den förkroppsligar inte bara hans centrala roll i Frankrikes uppryckning under slutspelet, utan också att detta var den fulaste turneringen nånsin (28 röda kort!)

Och jag vet inte om det är synd om dig eller om du förtjänar all skit du kommer få, men Zidane, ditt beteende är en skam för fotbollen. Inte bara skallningen utan också att du inte tog emot silvermedaljen. En tragisk avslutning på en fantastisk karriär. Så om ni ska skylla på någon fransmän, skyll på Zidane, inte Trezeguet. Den stackarn som knappt fick spela i VM och satte sin straff i ribban.

Totti såg ut som en liten kärring när han tog emot sin guldmedalj med en italiensk flagga knuten som ett huckle runt huvve. Det var jätteroligt! Så roligt faktiskt att han trots sitt ganska bleka spel kvalificerar sig som en av de tio spelare jag tyckt bäst om i VM (och det här är en väldigt subjektiv lista som bara till viss del baseras på insats). Det här är listan:

1.Tevez, Argentina Det var kärlek vid första ögonkastet. Själva uppenbarelsen. Fräckheten. Vissa spelare älskar man förbehållslöst från början.
2.Lahm, Tyskland. En av turneringens bästa backar, så ung, så liten och så placeringssäker och så snyggt mål i öppningsmatchen mot Costa Rica.
3.Frings, Tyskland. VM:s sexigaste kille och en av de bästa innermittfältarna.
4.Gattuso, Italien. Han sliter alltid och tar i lika mycket, inte minst under nationalsången. Dessutom flest tacklingar under hela VM, 47 att jämföra med tvåan Vieria (36). Trots det förvånansvärt renhårig.
5.Camoranesi, Italien. Italiens hårpappa och styv ytter.
6.Sorin, Argentina. Argentinas hårpappa och styv ytter.
7.Ronaldo, Brasilien. För hans VM-rekord och för hans kroppshydda.
8.Thuram, Frankrike. För hans värdighet, hans ödmjukhet.
9.Ljungberg, Sverige. För att han var den ende superswede som höll, särskilt älskvärd var han i 89:e minuten mot Paraguay.
10.Totti, Italien. För tumsugningen mot Australien och flagghucklet vid prisutdelningen.

Bubblare: Puyol, Spanien, Drogba, Kusten, Crouch, England, Odonkor, Tyskland.

Och det här har varit turneringens bästa matcher (här spelar många faktorer in, inte bara skönspel utan lika mycket puls och dramatik):
1.Italien-Tyskland, semifinal
2.Italien-Frankrike, final
3.Argentina-Mexiko, åttondelsfinal
4.Portugal-Holland, åttondelsfinal
5.Argentina-Serbienmontenegro, gruppspel
6.Tyskland-Polen, gruppspel
7.Sverige-Paraguay, gruppspel
8.Argentina-Kusten, gruppspel
9.Brasilien-Japan, gruppspel
10.Italien-Ghana, gruppspel

VM är över och i morgon är det måndag för italienarna liksom i övriga världen, och domen faller mot serie A-lagen, däribland Cannavaros Juventus. Själv ska jag jobba på ICA, men det är ok, Italiens VM-guld är en karamell jag kommer suga på åtminstone fram till onsdag.

Sedan ska jag för övrigt försöka hålla mig borta från solen de kommande veckorna. Karin säger att jag blivit chartertant-brun. Värre lär det väl se ut efter Barcelonaresan i augusti.

Örjan, VM-nöjd.

Nu har jag bloggat intensivt om VM i en hel månad och varit fotbollsintresserad som aldrig förr på 2000-talet. Men nu är jag less och återgår till skrattarnas sida: fotboll är för töntar.

rensning

Jag vilar mig inför nästa vecka som blir den hårdaste på hela sommarn för mej på ica med närmare sexti timmars jobb. men jag klagar inte, närå. Jag bara påpekar det.

Nyss rensade jag ut en massa grejer i lägenheten och bar ner i soprummet, bl.a. följande:

*En grå uttänjd t-shirt med svart halsringning som jag köpte på Portobello market sommaren 1999 och som jag tyckte jag såg "punk" ut i.
*En sladdrig reklambag som det stod "Raiders" på.
*Ett par svarta trekvartsbyxor (sladdriga, trasiga).
*"Kortoxen".
*Ett fult set med röda väskor och necessärer som mamma hittat på nån loppis.
*Den där boken med nonsens-texter av John Lennon.
*Zbigniew Kuklarz "Hjälp jag heter Zbigniew". En inte alls särskilt rolig bok.
*Ett par jeans jag använt fram till alldeles nyligen men som det var hål i och jag vart tvärless på.

Jag bar ner några fler böcker också, och utformade det som ett litet bokbord på golvet i soprummet. I stället för att frakta dem till nån prylbod, om nån soprumsbesökare nu skulle vara intresserad. Kläderna och väskorna slängde jag rakt av.

Det är skönt att vara osentimental (kan man säga så? osentimental?). Skönt och coolt. Som Stig Larsson. Men jag borde varit mer osentimental och ännu coolare. En del i min skivsamling borde t.ex. skickas dit pepparn växer (Wille Craaford, Kula Shaker). Och ännu mer kläder, och ännu mer böcker. Men det är ett stort steg för mig att kasta grejer. Det kommer bli svårt när vi ska flytta. Jag vill inte ens tänka på vad vi har i förrådet.

Men nu känner jag mig i alla fall ganska cool där jag sitter i mina glajjer på balkongen och dundrar på med Juke ya boi och powerläser "Blonde" (VEM hade trott att Marilyns liv var så tragiskt?). En av de coolaste på Berghem just nu skulle jag tro.

Örjan

Bodonibloggen hetsar mot kroks

Kvack kvack, sjyssta pjucks!


I södra Västerbotten och Övikstrakten gjorde en märklig fluga sig gällande under våren och försommaren. Vanligtvis sansade och vettiga människor började sätta färgglada små leksaksankor på fötterna. Sedan gick de ut och erövrade gator och torg.

Snart fick företeelsen drag av masspsykos. Många som från början ställt sig frågande till detta i grunden skruvade tilltag trädde nu på sig dessa fjöliga plastleksaker i orange, rosa, bebiblå eller ärtgrön. Kroks kallas de visst, och är välsignade av nån känd hockeykille. Nu är det nästan bara jag och mina polare som inte bär dom.

I drömmens rike konfronterade jag härom natten en spännig kille som gick omkring på torget med såna där leksaksankor under trekvartsbyxorna. Vi kan kalla honom Benchen. Han såg ut som han ägde stället.
- Plaskdammen nästa! hojtade jag.
- Snacka inte skit om mina kroks, hotade han. Alla i stan har faktiskt såna här.
- Inte desto mindre, framhärdade jag karskt, är de plaskdammstillbehör.
- Du, det är faktiskt Foppa Forsberg som tagit fram dom här, sa Benchen. Han skulle nog inte uppskatta att du stod här och var dissig mot hans kroks.
- Inte visste jag att Foppa Forsberg gett sig in i badleksaksbranschen sa jag med ett flin.
- Du, sa Benchen. Du fattar ingenting. Det här är faktiskt skor. Snygga moderna futuristiska skor. Alla i södra Västerbotten och Övikstrakten bär dom här. Kroksen är här för att stanna. Passar det inte så stick!
Sen vaggade han iväg. Det tjippade om kroksen. Han hade väl fått fotsvett av indignation.
-Var har du gummiringen då, ropade jag efter honom och kände mig som barnet som avslöjar att kejsaren är näck.
Då blev Benchen så förbannad att han tog av sig ena plastankan och kastade den i huvve på mig. Men den var så mjuk att det bara var skönt.

Örjan

semifinal 2

Det blir alltså de blå mot de blå i final på söndag, helt tvärtemot vad jag tippat. Men så tippar jag förmodligen också sämst i hela bloggsverige, något som jag försöker kompensera med lite statistik då och då. Semifinalen mellan Frankrike och Portugal var uddlös och tråkig, ett av VM:s många dåliga matcher. Portugal har varit ett av det senaste årtiondets bästa lag i Europa, men de förblir utan titlar, Figo förblir en skulptur utan krans. Inte mig emot. I finalen hoppas jag på Italien. De har inte vunnit något sedan 1982. Det är deras tur, även om det naturligtvis också låge en viss poesi i att Zizou finge kröna sin karriär med ytterligare ett guld (I Paris talar man redan om "Le renaissance les bleus"). Thuram är min favorit i Frankrike om ni undrar. En av de bästa innerbackar jag sett, dessutom sympatisk och klok. Nu ska det sovas, ty morgondagen blir lång.

Örjan

Stig Larsson

Stig.

Höjdpunkten i nya numret av alltid läsvärda tidningen Sex är Klas Erikssons långa intervju med författaren Stig Larsson. Som den begåvade journalist han är får Eriksson fram de mest briljanta repliker från alltid underhållande Larsson. Som:

Jag tror att varje författare och konstnär har en begränsad mängd möjligheter. Jag har arbetat hårt och försökt. Nu känner jag att det inte går. Att vara författare är som att vara häst och kusk samtidigt. Och kan jag inte få hästen till Uppsala så tänker jag inte ens försöka, det vore ju taskigt mot hästen! Jag är nöjd med mina prestationer, men något sådant som till exempel verkligheten hos ett moln, det kan jag inte uppnå. Vi befinner oss i en värld som har en väldig skönhet, ändå bortser vi hela tiden från att det egentligen inte behövs något mer. Lär du dig bara att stå ut med dig själv så befinner du dig bokstavligt talat i paradiset. Vad mer väntar du dig? Springbrunnar? Vattenfall? Niagara? Vattenfestival varje dag?

Under våren har jag alltmer intresserat mig för Larssons författarskap. Härom året läste jag diktsamlingen Natta de mina och förstod inte så mycket, kände mig i ärlighets namn mest lite stött av det aggressiva tonfallet. Sedan såg jag honom på Babel och blev överväldigad. Shit vilket snille! När jag var i Stockholm köpte jag den nya boken med artiklar från 1975 till 2004. Den kan jag varmt rekommendera, där finns underhållande och lärorika texter om allt från Pasolini och Malevitj till Magnumglass och disko.

Stig Larsson, född i Skellefteå och uppvuxen i Umeå, har ett sätt att framföra åsikter som vore de tidlösa sanningar, huggna i sten. I det påminner han en del om Per Olof Sundman. Korta meningar, inget pjoller, inget tjafs, ingen sentimentalitet. Macho nästan på gränsen till det skrattretande. Man får onekligen lite olustiga vibbar i Sex-intervjun när Larsson talar om manligt mod och tjusningen med tjurfäktning. Men han verkar inte direkt osympatisk, bara lite konstig. Och han får en definitivt att vilja läsa mer.

Örjan

I-ta-lia, I-ta-lia

Vilken förlösning. Två mål på sista tre minuterna. Där tog det stopp för tyskarna. Det blir inte Ballack som får lyfta bucklan. Den ende jag egentligen tycker synd om i Tyskland är den sympatiske Klinsmann. Nu gläds jag med Italien i stället. Hoppas de vinner hela skiten, då går de förbi Tyskland och blir VM:s näst bästa lag, åtminstone medaljmässigt, tyvärr inte i maratontabellen. Det här påminde allt lite om VM 1990 tycker jag som gillar att dra paralleller bakåt i historien. Också då blev värdnationen utslagen i semi. Italien-Tyskland var en av turneringens bästa matcher hittills. Den, Argentina-Mexiko, Portugal-Holland och Frankrike-Spanien har nog varit roligast i slutspelet.

Sjukt hur många olika målskyttar Italien har i den här turneringen förresten, tio pers, det måste vara nån sorts rekord.

Mot Ghana:
Pirlo
I'Aquinta

Mot USA:
Gillardino

Mot Tjeckien:
Materazzi
Inzaghi

Mot Australien:
Totti

Mot Ukraina:
Zambrotta
Toni 2

Mot Tyskland:
Grosso
Del Piero

Ännu har dock inte mina två favoriter i laget, Gattuso och Camoranesi, fått måla. Kanske dags i finalen?

Örjano

Elokvent desperation

"Vad ämna vi göra nu? Vi voro alla inbjudna till ett par dagars vistelse i Monte Carlo hos en kubansk miljardär, men nu blir det ingen resa. Vi ha sorg, nationalsorg, och som tecken på detta embarkera vi omedelbart båten till Marseille för att resa hem. Titta på Arias. Han har slitit sönder sina kläder i förtvivlan!"

Kubas målvakt Karvejas i intervju med svensk reporter efter stortorsken (0-8) mot Sverige i fotbolls-VM 1938.

(Ur Jesper Högströms VM-boken)

gör, gjort och i görningen

Håiva häive som man klagar i norrland, man undrar vad det här är för en skamblogg som inte har uppdaterats på nästan en vecka. Min ursäkt är att jag har legat utomhus i sommardvala. Man har sett mig i parker, vid älvar och på bakgårdar, med den här














på, och den här












för ögonen. Med det klarar man sej ganska länge i värmen. I förra veckan fyllde jag 25 och hade två bjudningar, dels en hemma, dels en ihop med John i kollektivet Östra stå på Ålidhem. Det var mysiga tillställningar, håiva häive vad fina födelsedagspresenter jag fick, tidningar, böcker, kläder och allt en karl kan önska. Sen har jag hängt en del med Bodonikamraterna Hannes, Thomas och Andreas igen, det var kul, när vi satt och drack bärs under en rutten coverkväll på TC förra veckan träffade vi även Therese som var på hemväg från sitt sommarjobb på bussgrillen. Även jag har jobbat, dels på ICA, dels som flyttstädare hos min kamrat Ola som nu flyttat till Öst på stan. Nu i juli blir det mycket ICA alltså, men i slutet av månaden planerar jag och Karin att göra en mindre resa i södra Norrland. I augusti blir det förhoppningsvis Barcelona med Åsa och Erik. Något att se fram emot innan höstterminen börjar.


Fotbolls-VM lider mot sitt slut och det är lite sorgligt, men också lite skönt. Precis som 1934 (Italien, Österrike, Tjeckoslovakien, Tyskland), 1966 (Västtyskland, Sovjet, England och Portugal) och 1982 (Italien, Polen, Västtyskland och Frankrike) är det bara europeiska lag i semifinaler. Jag tycker också det är lite speciellt att det nästan är samma lag som var i semi i Europamästerskapen 2000 som det är i år (Italien, Portugal, Frankrike, samt respektive turnerings hemmanation). Världen har kanske inte förändrats så mycket sedan millenieskiftet trots allt, trots alla bloggar, all postironi, punkfunk och folktronica.

Jag tror det blir Tyskland och Portugal i finalen, men hoppas likväl på blåhetsderby mellan Gli Azzuri och Les Bleus. Det är ju inte heller helt omöjligt. Fransmännen har med sina segrar över Spanien och Brasilien imponerat mest av alla lag i slutspelet, och Luca Toni och hans bröder tycks vara på gång efter Tonis sina två mål mot 'Kraina. Jag är inte lika uppspelt över italienarna som Falu Åberg men tillräckligt mycket för att överge Home from holes vänner till förmån för dem. Skälen är många, bland annat att de slog ut Argentina och att jag inte står ut med ungdomsgangstern Podolskis eller den där kuslige Borowskis fasoner. Nu när min favorit i laget, Torsten Frings, inte får spela heller blir det extra tungt. Men ok, det vore ändå roligt att se Klinsmann segerskutta en gång till. Och om skyttekungen tillhörde vinnarlaget. I så fall skulle Klose verkligen bli en värdig VM-kung. Så jag har, måste konstateras, sympatier på ömse sida Alperna.

Avslutningsvis för den här gången: den här gamla klassikern är sommarens skiva.









På bobbans bästa album trängs "Bad card" med "Pimper's paradise" och "Could you be loved". Visst, sommarreggae är ett uttjatat begrepp, men det stämmer ju. Sån här musik ska man lyssna på när det är heta dagar och livet leker. Musik med ett positivt budskap och en rytmisk takt.

Örjan